Jag har lä
nge hävdat att man inte ska fastna i att granska Sverigedemokraternas invandringspolitik utan även ge sig på andra delar av det politiska programmet. Carl B Hamilton (FP), ordförande i riksdagens EU-nämnd, har studerat SD:s utrikespolitik och den visar sig innehålla en rad anmärkningsvärda ställningstaganden (se Svd Brännpunkt eller Hamiltons blandning).
Hans första exempel gäller Margareta Sandstedt som tycker att vi ska ta parti för Ryssland i konflikter med grannländerna. EU-länderna vill stödja en försoningsprocess i södra Kaukasus, men Margareta Sandstedt tycker det är viktigare att vi vårdar våra goda relationer till Ryssland och anmäler avvikande mening i EU-nämnden.
Sandstedt har även skrivit på sin blogg om detta (21 maj i år). Där kallar hon Kaukasus för Rysslands ”bakgård” och undrar varför EU ”ska väcka den ryska björnen”:
Och då nu EU nu har ett sådant vagt motiv är det motiverat att fråga varför i herrans namn man envisas med att vara konfliktslösare med risk att störa relationen med en supermakt som är stark både militärt och ekonomiskt.
Svd-artikeln innehåller även exempel på att SD anser att Sverige och EU bör motarbeta WTO och frihandel och att stöd för mänskliga rättigheter bör underordnas kommersiella hänsyn. SD:s politik är ”osvensk”, hävdar Carl B Hamilton och menar att den strider mot klassiska svenska intressen. Det är bara att hålla med.
Jonas Sjöstedt (VP) har också skrivit om detta på sin blogg:
När jag debatterade med Jimmie Åkesson för någon månad skyllde han på att partiet inte hade hunnit utveckla någon vidare utrikespolitik när jag ansatte honom med att ledande SD:are har åkt till israeliska bosättningar på ockuperad palestinsk makt för att stödja Israels ockupation. Nu när partiet börjar försöka utveckla en utrikespolitik önskar man att de aldrig hade försökt.
Det är väl bara att instämma!
Se även: Henrik Alexandersson
Anna-Lena Lodenius 