Anna-Lena Lodenius

Priset för att vara en engagerad person

Publicerat den 18 juli, 2010 av annalenalod

Böckerna om Stieg Larsson duggar tätt. Jan-Erik Pettersson, f d förlagschef på Ordfront, intervjuade bland annat mig innan han skrev sin bok (utgiven på Telegram förlag). Den skiljer sig mycket från Kurdo Baksis genom att den tar fasta på Stiegs politiska engagemang. Det är hedervärt och jag tycker han ger en god introduktion till Stiegs värderingar och de miljöer han agerade i.

Han visar också på hur en delvis ny nazistisk miljö växte fram med början på 1980-talet. Här har han bland annat använt mina och Stiegs böcker som research, så det är väl inte så mycket nytt för min del. Men för den som bara läst Stiegs deckare kan det säkert vara användbart. Däremot kanske man inte kommer personen Stieg Larsson särskilt mycket närmare, vilket någon recensent påpekade. Men det var nog inte heller meningen, om jag förstod Jan-Erik Pettersson rätt.

Magnus Utvik recenserade boken i veckan i Gomorron Sverige i TV och var vänlig nog att nämna mitt namn flera gånger. Han kallar oss ”vår tids hjältar” (nåja, fullt så dramatiskt är det väl inte alltid att granska nazism och högerextremism). Visst är det sant som det står i boken, och som Magnus Utvik nämner i TV, att jag medvetet valt att orientera mig bort från avslöjanden av unformerade kriminella nazistsekter. Men det beror inte bara på min privata situation utan även på att jag valt andra former för mitt arbete mot rasism och främlingsfientlighet. Mina granskningar har allt mer fokuserat på invandringsfientliga partier, något som jag tycker känns minst lika viktigt. Nazister står för ett våld som drabbar enskilda och utgör för närvarande inget politiskt hot. Högerpopulistiska partier däremot omformar hela samhället i en rad europeiska länder och är på väg mot ett politiskt genombrott även i Sverige.

Stieg Larsson betalade som väl alla vet ett högt pris för sitt arbete med Expo. Huruvida det var säkerhetsskäl eller andra anledningar till att han och Eva aldrig gifte sig har jag ingen aning om. De flesta par jag känner har aldrig gift sig, det är ju lite en generationsfråga (hoppas de tar lärdom av det som hänt Eva Gabrielsson och skriver ordentliga papper). Däremot kan jag förstås se att hans val av inriktning på sitt engagemang fick en hel del konsekvenser för hans liv. Det är ett val man kan göra för egen räkning, men det blir ett mer komplicerat val att göra om man har familj.

Publicerat i Jan-Erik Pettersson, Stieg Larsson | Lämna en kommentar

Gammal valpropaganda blir som ny

Publicerat den 11 juli, 2010 av annalenalod

Hittade en bok på ett bokbord i Almedalen som jag konstigt nog missade när den kom ut i höstas: ”Rösta! Om PR, prylar och påverkan” av Janne Sundling (Stenberg-Schentz Förlag). Utomordentligt kul läsning såhär i valtider.

Janne Sundling har skrivit flera böcker på nostalgitemat och även den här väcker många minnen av barndomens valrörelser till liv, även om den har ett snäppet mer seriöst anslag. Minns folkpartiets halmhattar, ”Det här är Lennart (Daleus)” och ”Skattefria Andersson” (som för all del var före min tid, men jag har sett den på DVD tack vare Peter i Piteå som samlat på sig många roliga valfilmer).

Det kapitel vi fastnade för i kväll när vi satt och bläddrade igenom boken var det som handlar om politisk musik, har samlat på mig en liten hög med låtar inspelade av svenska partier men här finns flera som är nya för mig. Måste genast leta reda på ”Härliga värld” med Thore Skogman som skrevs för socialdemokraterna 1968 och som tydligen lär gå att få tag i. Däremot verkar det knepigare att komma över ”Hej, Socialdemokrat” med Britt Damberg som vann socialdemokratiska partiexpeditionen, 68:an kallad, tävling om bästa kampanjlåt samma år. (Den kallades även ”Nygammalt val (s)” eftersom upphovsmännen även låg bakom schlagervinnaren ”Nygammal vals”).

När jag surfar runt upptäcker jag att bloggkollegan och socialdemokraten Enn Kock, som citeras i boken, skrev om detta på sin blogg redan i höstas. Han delar även med sig av hela texten. Såhär går en av stroferna:

Det är länge sen vi ropade upp till kamp för mat
länge sen vi slokade över tomma fat
den pust som då
fyllde vår klass
och gav kraft åt vårt rättvisekrav
den finns i dag
i den luftmadrass
som bär oss på välfärdens hav.

Låten blev senare parodierad av Hasse och Tage i Mosebacke monarki i sketchen med sossepolitikern som for runt och reciterade ”…till framtidens land, på gummimadrasser” som förstås många sett. Hade ingen aning om att den hade en förlaga.

I likhet med Enn Kock skulle jag gärna vilja höra själva inspelningen, som tydligen drogs in eftersom det skojades så flitigt med den i medierna. Alla tips mottages tacksam skrev Enn Kock och det är bara att instämma.

Publicerat i Britt Damberg, Enn Kock, Janne Sundling, Socialdemokraterna, Thore Skogman | Lämna en kommentar

Göran Assar Oredsson är död

Publicerat den 9 juli, 2010 av annalenalod

Nazistledaren Göran Assar Oredsson är död. Han avled i skelettcancer i slutet av juni vid en ålder av 76 år. Oredssons parti Nordiska Rikspartiet, NRP, lades ner vid årsskiftet 2009-2010 (se Expo).

Jag har träffat både Göran Oredsson (som för övrigt inte var särskilt förtjust i sitt mellannamn Assar) och hans hustru Vera flera gånger i radhuset i Strängnäs i samband med intervjuer för böcker och artiklar. Jag har alltid blivit utomordentligt väl mottagen, vilket förvånat många som jag berättat detta för. Men Göran Oredsson hade en bild av att jag ändå försökte beskriva hans parti på ett korrekt sätt.

I min bok ”Extremhögern” som jag skrev med Stieg Larsson (1991) finns ett avsnitt där jag jämför NRP:s partiprogram med Sverigedemokraternas (alltså det som fanns då, kring 1991) och visar på att det finns stora likheter. Ett avsnitt som Göran Oredsson berömde mig för. Flera av dem som startade SD började sin bana i NRP och Oredsson gillade självklart inte att de skämdes över detta och försökte mörka sitt förflutna. Så sent som inför kyrkovalet 2009 avslöjades att en kandidat i Göteborg varit medlem i NRP på 1980-talet (se Svd).

En sak skulle Göran Oredsson inte gillat med det här blogginlägget: att jag använder ordet nazister. Nationalsocialister heter det, ansåg Oredsson. Nazism, ansåg han, är ett skällsord myntat av motståndarna.

NRP har sina rötter i ett parti som bildades redan 1957, Oredsson var med från starten. Det bildades i en tid när Förintelsen fanns färskt i minnet hos många och medlemsantalet var aldrig betydande. NRP:s främsta betydelse är att partiet fungerade som en brygga mellan krigsårens svenska nazistorganisationer (den sista lades ner 1950) och den vit makt-rörelse som började ta form på 1980-talet. De nya unga aktivister som strömmade till NRP:s Riksaktionsgrupp, RAG, i början av 1980-talet gick snart vidare till egna organisationer.

Jag kan inte låta bli att notera att texten om Oredsson i Wikipedia är mer omfattande än den som finns i högerextremisternas egen motsvarande webbtjänst Metapedia. Men i samband med hans död skriver flera av dagens grupper vänliga dödsrunor där de betonar hans roll som traditionsbärare, se t ex Info 14 och Tidningen Realisten.

Göran Oredsson var en vänlig humoristisk man med fruktansvärda åsikter om judar, homosexuella och en rad andra grupper. Inte för att det alltid märktes särskilt mycket i våra samtal och i hans tidningar som fokuserade mycket på insamlingar till nya kopiatorer att trycka tidningen med, historiska artiklar, partinyheter etc. Men ingen av läsarna tvivlade nog ändå på vad för slags organisation de hade att göra med. På senare år kom partitidningen Nordisk kamp ut allt mer sällan och aktivitetsnivån tycks även i övrigt ha varit låg. NRP behandlades ofta av medierna som något kuriöst, en anakronism. Men i den svenska nazismens historia har Göran Oredsson en självklar plats.