Läs gärna en rapport från seminariet kring min rapport ”Kommunals medlemmar och den globala utmaningen” på Kommunals hemsida. Tidningen Kommunalarbetaren har också uppmärksammat rapporten i en artikel, och s-bloggaren Thomas Hartman skriver om den i ett blogginlägg.
”Nu har det banne mig gått för långt!” heter en bok om anmälningar till Radionämnden som jag läste portionsvis redan på manusstadiet (eftersom jag känner författarna Mattias Boström, Fredrik af Trampe och Martin Kristenson) och haft mycket nöje av. I morse var Trampe med i Gomorron Sverige och de hade plockat fram lite roliga klipp. Dessutom hade de ringt upp Lasse Åberg som fick kommentera att en tittare tyckte det var hädiskt att han kallades Julens konung (anspelning på Djurens konung) när det var Jesus som skulle vara i centrum av julen.
Boken presenteras som en humorbok, och man skrattar en hel del. Men framför allt tycker jag den är en eminent beskrivning av ett Sverige som försvann i och med att TV-monopolet upplöstes. Det känns smått surrealistiskt att återvända till en tid när alla såg på samma program och när det som vi idag tycker verkar rätt harmlöst väckte en enorm vrede i stugorna. Som att trampa på bröd (en religiös symbol!) och sjunga kvinnokampssånger på bästa sändningstid (ett hån mot frånskilda män). Hur kan någon på fullt allvar ha upprörts över våldsamheter i Albert och Herbert och Mupparna?
Den som vill få fler smakprov kan läsa här eller titta in på bloggen som framför allt består av extramaterial. Det finns också en Facebookgrupp. En av författarna, Mattias Boström, skriver själv om boken på sin blogg. Men framför allt rekommenderas läsning av själva boken som är en utmärkt present till alla som vill minnas barndomens TV och radio på ett nytt sätt.
British National Party, BNP, backade stort i brittiska valet (se t ex SR Ekot och SVT). I förorten Barking i östra London, BNP:s klart starkaste fäste där partiet tog 12 platser i fullmäktige förra valet, blev det storslam för Labour som fick alla platser. Totalt fick BNP 1,9 procent av rösterna i parlamentsvalet, att jämföra med cirka 6 procent i valet till EU-parlamentet där Nick Griffin och ytterligare en kollega tog varsitt mandat.
Nu pågår diskussionerna kring orsakerna till att BNP rasat. Det talas om en effektiv valkampanj framför allt från Labours sida (som ju å andra sidan inte heller gick så bra), om att man mobiliserat många väljare som annars inte röstat och om aktiva antirasister som engagerat sig mycket i kampanjen. Själv funderar jag på om det inte kan vara så att britterna blev trötta på Griffin, hans framträdande i Question Time i höstas visade på bästa sändningstid vilken enfaldig och grym politik det handlar om. För den som inte tidigare förstått detta och proteströstat på BNP av rent populistiska skäl var nog Griffins framträdanden under hösten klargörande på många sätt.
Jag tror kanske inte man ska vara så rädd för att tala öppet om de frågor som partier som BNP driver. Tiger man överlåter man åt aktörer utanför de offentliga rummen att föra alla diskussioner och lägga fram alla argument.
BNP:s nederlag ger förstås skäl att fundera kring SD:s valkampanj. Senaste opinionssiffrorna visar bara drygt 2 procent i väljarstöd. Kan det vara så att människor håller på att tröttna även på SD? Det som hände i Storbritannien kan hända även här.
Se även tidigare artikel om BNP:s valkampanj i London-förorter i Svd.
Bilden är en del av en BNP-kampanj mot islam.
Boken om Sveriges första nazistledare, hans osannolika liv och det parti som han var ledare för.
Jag tar gärna uppdrag som moderator vid konferenser, kontakta mig för förslag!
Anna-Lena Lodenius 