
Det är 40 år sedan Woodstock-festivalen och medierna fylls av reportage och artiklar (Måns Ivarsson i Expressen, Fredrik Virtanen i AB). Nostalgin svämmar över och det kommer allt fler böcker och filmer, ”Jag missade Woodstock”, ”Sista bussen till Woodstock”, ”Woodstock på nya äventyr”, Woodstock finner lyckan”, ”Woodstock på ridläger”…nej jag bara skojade.
Mest av allt ser jag fram emot att läsa Elliot Tibers bok om Woodstock, han var själv med och arrangerade festivalen och berättar tydligen mycket om förberedelserna och det lokala motståndet. Hur man än vrider och vänder på det så var inte det mest spännande att Jimi Hendrix och Jefferson Airplane var där, de spelade på en massa andra ställen också de där åren. I höst kommer även Ang Lees film ”Taking Woodstock” som bygger på Elliot Tibers bok.
Köpte nyligen en DVD med dokumentären om festivalen från 1970 som jag tidigare sett på TV. Klart sevärd och även man man sett den finns mycket nytt att upptäcka i väntan på nya Woodstock-epos. Några saker fascinerar mer än musiken:
1) Alla referenser till droger, det röks och tänds på överallt tycks det som. Lätt surrealistiska ter sig de upprepade varningarna från scenen om att det sprids dåligt LSD. Inte farligt men just dåligt. Brukas på egen risk. Janis Joplin uppmanar publiken hålla sig lagom höga hela tiden. Man kan undra hur många som faktiskt minns hur det var på Woodstock.
2) De tålmodiga besökarna som stannar trots regn och blåst, stillsamt vegeterar de under plastskynken eller låter sig bara översköljas, och i stället för att klaga över arrangörerna börjar de leka genom att åka kana i leran. Utan att knorra köar de i långa telefonköer för att ringa hem – minns att detta är långt före mobiltelefonen.
3) Hundratusentals plankar och det ses som normalt, från och med nu är detta en gratis konsert rapporteras det från scenen. (Fast lite måste de väl gissningsvis ändå ha tjänat kan man tänka, det var ju trots allt en enorm massa människor i omlopp som måste ha konsumerat något trots de asketiska ideal som rådde).
4) Ska man säga något om musiken så är det möjligen att det är en väldigt konstig mix av artister. Man kan fundera över vad ett band som ”Sha Na Na” t ex gör där, mitt i hippie-flummet. Fast visst är det maffigt att se Joe Cocker framföra sin klassiska Beatlescover ”With a little help from my friends” eller se ”Crosby, Stills & Nash” under sin första publika konsert.










