Jörg Haiders död väcker blandade känslor. Han dog på ett minst lika spektakulärt sätt som han hade levat. Först kom uppgifter om att han kört alldeles för fort. Sedan att han druckit alldeles för mycket. Till sist kom bomben: han hade varit på bögklubben ”Zum Stadtkrämer”. Konstigt nog verkar det som om det är den tredje omständigheten som människor är mest upprörda över.
Att han inte velat ”komma ut” beror väl förmodligen på rädsla för att förlora röster, det finns sannolikt en hel del homofober bland väljarna. Statistiken, åtminstone den jag känner till från Sverige, visar att det är ungefär samma individer som är främlingsfientliga och homofobiska. Att motståndarna inte röjt honom påstås ha att göra med att de fruktat en våg av habrott mot andra homosexuella. Ett konstigt resonemang, Haider måste väl ses som en extremt otypisk gaypersonlighet. En annan förklaring som nämns är att ingen ville bli anklagad för att ha förstört Haiders politiska karriär.
Varför var det så farligt för Jörg Haider att avslöja sin sexuella läggning, undrar Karin Olsson i Expressen? Vi har ju sett hur Pim Fortuyn snarast fick mer stöd på grund av sin läggning. Den slutsats hon drar är att det är en stor skillnad mellan att agera politiskt i det liberala Nederländerna och det mycket mer konservativa och moraliska Österrike.
Jag har inte mycket gott att säga om Jörg Haider och jag kan inte säga att jag sörjer honom. Men det är ändå obehagligt att läsa alla kommentarer som folk ger efter hans död. Orkar inte länka alla men för ovanlighets skulle tänkte jag länka till en sverigedemokrat, Mattias Karlsson, som bemödat sig att samla några av de grövre exemplen. Nu säger alla plötsligt det som ingen velat gå ut med tidigare, det talas om kokain och unga pojkar och publiceras privata krogbilder som antagligen varit otänkbara i pressen för bara några veckor sedan.
Vi talar inte om Hitler, vi talar om en populistledare och demagog som hade ett hatiskt budskap men som faktiskt ändå rymts inom det politiska systemet. Absolut inte värst i sitt slag, även om det var honom som EU:s antirasistiska institut EUMC beslutade sig för att bojkotta. En aktion som måste ses som ett totalt misslyckande, den rann ut i sanden utan att ha resulterat i något särskilt utom en slags skam över hela projektet som var illa tänkt och dåligt genomfört redan från början. Om det är någon som helst mening med detta institut så hade de för länge sedan rest hela åkrar med varningsflaggor för motsvarande partier i Italien. Men det verkar som om historien med Haider totalt tog gadden ur EUMC och EU:s förmåga att markera mot främlingshatet i Europa. Det är sådant jag tänker på nu när han är borta. (Kan inte undanhålla er denna valaffisch från 1990.)
Anna-Lena Lodenius 