Anna-Lena Lodenius

Nej, jag har inte läst Lars Norén nyligen utgivna dagboksanteckningar, och jag tvivlar på att jag kommer att göra det. För Nils Schwarz på Expressen, som säkert är en snabbare läsare än jag, tog det en hel arbetsvecka. Kan tänka mig att det finns bättre sätt att tillbringa en vecka av sitt liv. Den är tydligen inte ens paginerad, huva!

Men jag kan inte låta bli tänka på vad folk berättade när jag gjorde research för Folke Rydéns dokumentärfilm om morden i Malexander 1999. Min uppgift var att ta fram fakta kring gärningsmännen, och några i kretsen – Tony Olsson och Mats Nilsson, som senare bara dömdes häleri – var ju skådespelare i en pjäs av Lars Norén samtidigt som de genomförde en rånturné. Jag tog kontakt med flera av dem som arbetat med 7:3 som pjäsen hette, byggd på de inblandades egna liv och berättelser som tecknats ner av Lars Norén. Samtalen kom att kretsa en hel del även kring Lars Norén som människa och yrkesman.

De beskrev honom som ett stort kompromisslöst barn, som ska göra allt på sitt sätt, även om det innebär att en ljustekniker ska sitta med honom och rikta strålkastare en hel dag – en syssla som han borde kunna överlåta på någon som kan det hela bättre. En människa som alltid går in i varje nytt projekt totalt vidöppen och registrerande, med en lysande förmåga att avlyssna nyanser i människors sätt att kommunicera, eller ännu oftare hur de signalerar brist på kommunikation. Men samtidigt totalt utan ansvar för allting utom sin egen upplevelse och verket.

Att det fanns de som läste in saker i hans pjäs med nazister, som mådde dåligt och projicerade sin egen ångest över helt andra saker som hänt i historien var förmodligen totalt obegripligt för honom. Han såg sig själv i Mats Nilsson, det sa han flera gånger. Vad det nu säger om Lars Norén (och Mats Nilsson för all del). Han ser sig som konstnären, en solitär höjd över allt. Vi ska se det som en ynnest att bo i hans hjärna i 1 200 sidor eller hur lång den nu är och höra honom resonera kring triviala händelser, personer i sin omgivning, konsumtion etc. Man tackar gud för att det stramare pjäsformatet tvingar honom att strukturera sig, allt är sannerligen inte guld som kommer ur en människas skrivklåda, oavsett gudabenådad status som ikon på landets teaterscener.

Jag nöjer mig med pjäserna. Det är väl lite som med rockstjärnor. Man gillar deras musik, men slipper helst höra vad de säger i intervjuer. Myten gör sig bäst på håll.

Läs mer:
Krönika av Carl Otto Werkelid i SvD
Intervju med Carl Otto Werkelid SvD
Leif Zerns recension i DN
Artikel i DN
Jenny Tunedals recension i Aftonbladet
Expressen kultur
Nils Schwarz recension i Expressen