Har just läst ut ”Bitterfittan” av Maria Sveland, sträckläste den i helgen och den var minst lika bra som alla säger. Rolig, klok, drastisk. Känner igen mig i väldigt mycket. Allt från subtila men förgörande mönster i hur män och kvinnor inleder relationer med varandra till vad som händer när man får barn tillsammans. Maria Sveland är otroligt klarsynt och skicklig på att sätta ord på mycket som nog många känner, men inte kan formulera. Hon visar med en förfärande tydlighet hur vi inte alls kommit så långt med jämställdheten som alla tror, eller inbillar sig.
Bitterfittan är en bok som närmast har älskats sönder, sin provokativa titel till trots. Men måste ändå medge att jag studsade till när jag bläddrade i en kvällstidningsbilaga med den fåniga titeln ”Härligt hemma”. Mina ögon föll på en krönika av Lasse Anrell. Nu undrar jag bara: Snälla Lasse, vad menar du när du skriver följande?
”Just nu har jag just läst ut Maria Svelands bok Bitterfittan och den var verkligen skitbra.” (Så långt är jag med, min anm. Men sedan kommer det:) ”Grym nostalgi. Kände mig som 23 igen.”
Erkänn! Du har inte läst boken, du vill bara visa att du är så härligt jämställd och bryr dig om sådant som du tror att kvinnor tycker är viktigt. Nostalgisk är det sista man blir om man verkligen läser Maria Sveland. Man blir bitter, arg och lite uppgiven. Det hon tar upp är snararare sådant som många av oss varit med om men ansträngt oss till det yttersta för att förtränga. Att hon sedan gör det med slagfärdighet och humor är en annan sak.
Anna-Lena Lodenius 