Självklart fanns rasistiska och antisemitiska stämningar i alla samhällsskikt på 30- och 40-talen. Men det är nästan bara uttalade nazistpartier, ofta arbetar- och medeklasspartier, som uppmärksammas. När personer med en högre ställning i samhället drar åt samma håll är det tydligen svårare att både se det och förhålla sig kritiskt.
I gårdagens DN recenserade jag Ola Larsmos nya bok ”Djävulssonaten” som handlar om det s k Bollhusmötet i Uppsala 1939 där svenska studenter kritiserade regeringen och krävde att vi inte skulle ta emot ett antal akademiker med judisk bakgrund som sökt asyl.
De som agerar vid detta möte är personer som hade kunnat bli farliga för Sverige om vi blivit ockuperade av Tyskland, som ju både Norge och Danmark blev. Många får med tiden både inflytande och centrala positioner i det svenska samhället. Något som de flesta mer uttalade nazisterna saknade.
Ola Larsmo berättar bl a om Svenska Dagbladets senare korrespondent Arvid Fredborg som jag själv träffade mot slutet av hans liv. Ironiskt nog i ett samtal anordnat av DN:s kultursida som mycket handlade om Sveriges skuld i samband med andra världskriget. Jag försökte då väcka frågan om Arvid Fredborgs egen roll i flyktingmotståndet kring slutet av 30-talet. Men intresset den gången var lågt bland de journalister och historiker som deltog i samtalet. Jag önskar jag hade fått läsa Ola Larsmos bok innan jag gått dit, och haft möjlighet att argumentera bättre för min sak. Här framgår det nämligen tydligt vilken viktig roll han spelade för att underblåsa flyktingfientligheten bland studenter i Uppsala kring slutet av 30-talet.
Anna-Lena Lodenius 