Anna-Lena Lodenius

Det är väldigt mycket Lasermannen just nu. Hans korta tidsepok fängslar Sverige, nu senast genom den teveserie som började sändas i SVT i förra veckan. Det är lätt att få intrycket att det som hände 1991 var något extremt utan motsvarighet i dag. Men tvärtom att det faktiskt mycket värre i dag. Hatbrotten skjuter i höjden och det folkliga motståndet har försvagats.
1991 gick folkpartiledaren Bengt Westerberg ut ur teve-studion i protest när Ian Wahtmeister och Bert Karlsson kom in. Nu talar folkpartiet om ”kravliberalism” och en uppgörelse med ”snällismen” – vokabulären har de lånat från de ännu mer flyktingfientliga danska liberalerna.
Då tågade fackeltågen genom vintriga svenska städer i protest mot avvisningar, dålig rättssäkerhet i asylprocessen och mot den tidens nazister och skinnskallar som stod för våld och terror på gator och torg.
Visst protesterar människor än i dag, till exempel har vi sett en bred uppslutning för uppropet för amnesti för flyktingar. Men det känns inte längre som om vi som protesterar är del av en bred folkrörelse på samma sätt som 1991.
Protesterna på gator och torg har i stort sett tagits över av Antifascistisk aktion, Afa, och liknade grupper. Måhända är det våldet och de antidemokratiska inslagen i dessa grupper som håller vanligt folk borta. Men jag tror inte det är så enkelt, det handlar också om en uppgivenhet som gör att vi inte längre vågar tro att det hjälper att protestera.
2005 har vi Schengen och EU-medlemskapet. Sverige är en liten del av ett större sammanhang som hanterar flyktingfrågorna. Så var det säkert även förr, men det har blivit ännu tydligare. Vi har fått fingeravtrycksdatabaser och principen om ”första land”, det vill säga att den som söker asyl i ett EU-land inte kan resa vidare och pröva lyckan i något annat.
En gång initierade EU:s institut mot rasism och främlingsfientlighet, EUMC, en boj-kott mot Jörg Haider och hans främlings-fientliga parti i Österrike. En protest som var en flopp och rann ut i tomma intet.
I dag talar ingen i EU om Berlusconis inflytande i den italienska regeringen och andra liknande politiker i ett Europa som blir allt mer främlingsfientligt.
USA lägger sig också allt mer i vår flykting- och invandrarpolitik. 1991 hade ingen hört talas om kriget mot terrorismen.
Vi hade inte haft CIA-flygplan som landade i Sverige och hämtade personer som avvisades till Egypten för att fängslas och torteras där.
Vi hade ännu inte sett hur tre somalier i flera år fått sina tillgångar frysta på grundval av diffusa anklagelser om terrorism. En av dem är för övrigt fortfarande på ”svarta listan”, trots att FBI erkänt att misstankarna mot al Barakat, den somaliska banken som de tre männen använt sig av, var felaktiga.
Det finns fler områden att jämföra, och bilden skulle förmodligen bli den samma: det är värre i dag. Mitt debattinlägg, som jag här har förkortat något, publicerades i Arbetaren.