Programmet inleds med en uppläsning av minst sagt ovanliga horoskop ur Asta Gustafssons tidningar och slutar med ett poem som bland annat innehåller raden ”Det svider i stjärten”. Där emellan får vi höra bland annat om hennes missnöjesparti, möten med Mogens Glistrup och relationen till Ivar Lo Johansson. För den som inte visste det: Asta Gustafsson var Sveriges första kvinnliga partiledare! (Inte för att så många brydde sig, men rätt ska vara rätt.) Det är roligt som sagt, även om det också går att se det tragiska. En sann excentriker, hur som helst, som är väl värd mer uppmärksamhet.
Valkampanjens slutskede i Johannesburg. Foto: Anna-Lena Lodenius
Mer kampajande inför lokalvalen i Sydafrika. Foto: Anna-Lena Lodenius
Lokalvalen i Sydafrika närmade sig när jag var där för några veckor sedan, och det märktes överallt. Bilderna visar en valprocession i Johannesburg där jag övernattade på väg mot Durban och världs-Aids-kongressen 2016.
Vi brukar ju inte normalt bry oss särskilt mycket om utländska lokala val, i synnerhet inte i så avlägsna länder. Men ANC ser ut att gå mot rekordstora nederlag, och det historiska som håller på att hända är att även landets svarta röstar på andra partier.
Jag träffade många som är aktiva i ANC, och även i samtal med dem märktes kritik. Många ansåg att ledningen för partiet är värd att klandra, men att det finns andra, inte minst på lägre nivåer, som kan företräda partiet bättre. Desto märkligare att ANC i så hög grad affischerade med bilder på sin ledare Jacob Zuma, trots att det inte är ett val till det nationella parlamentet. Hans leende ansikte syntes på stolpar och längs vägar var man än färdades, ibland tillsammans med den texten ”Trust us!”.
Andra som var mindre uppknutna till ANC menade att problemet är att alternativen till ANC och få och inte heller särskilt trovärdiga. Om de hade rätt kan jag inte avgöra. Men det är aldrig bra att ett parti får en alltför stark ställning, makten måste alltid utmanas. Vid midnatt till fredag, då det slutgiltiga resultatet ska presenteras, ledde ANC fortfarande nationellt. Men partiet hade backat kraftigt och såg ut att behöva regera tillsammans med andra partier i flera stora städer.
Den obligatoriska besökarbilden i alla sociala medier.
Sist på bollen, eller pricken snarare, har jag nu äntligen varit och sett Yayoi Kusamas prickiga utställning på Moderna museet. Den var delvis annorlunda än jag trott. Den starka grafiska profilen, duplicerad på många trädstammar kring museet och under helgens Stockholm Music & Arts-festival, ger intrycket av att det handlar om ett konstnärskap i en modern tappning modell varumärkesbyggande och gränslandet mot reklam. Desto intressantare att se kopplingarna till 1960-talets hippieanda, något som gestaltas väl på utställningen.
Den börjar i 1950-talets sökande efter en konstnärlig identitet, via kritik av överkonsumtion och installationer av mat och vardagliga material till hippiekulturen som tycks ha präglat henne särskilt starkt. Inte många besökare orkade se den 23 minuter långa filmen Self-Obliteration från 1967, jag satt emellanåt helt själv i rummet. Men den förde mig rätt in i ett universum där en huldrelik ung Yayoi försöker måla hela världen med prickar, och landar i en oerhört tidstypisk kroppsmålningsscen med sexuella inslag.
Kusama kom till New York och formades av gatukonst, happenings, Andy Warhol och hela den tidens tänkande. På utställningen finns ett rörande brev till president Nixon där hon försöker övertyga honom om sin vision om en bättre värld, med prickar förstås. Det framgår inte om eller vad han svarade. Samtidigt var hon förstås, redan då, ett geni när det gällde att skapa uppmärksamhet, och det finns en klar linje fram till samarbeten med modeskapare som Louis Vuitton och musikern Peter Gabriel. (Jag inser när jag ser ett reportage av BBC att den utställning som visades på Tate var betydligt häftigare än den vi får se i Stockholm.)
Utställningen fick mig osökt att tänkta på ett tidigare exempel på en hyllning till prickarna ur Busby Berkelys musical i technicolor ”The Gang’s All Here” (1943) som inte heller saknar psykedeliska inslag. Ok, kanske lite utanför sammanhanget, men ett fantastiskt nummer i alla händelser. (Ha tålamod, det börjar sött men blir sedan allt mer utflippat, och betänk att Berkely fixade sådana här scener med den tidens teknik.)
Anna-Lena Lodenius 