Det är lätt att tänka att terrorhotet har ökat i världen med tanke på allt som hänt på senare tid i Paris, Bryssel, Irak och Pakistan. Men frågan om det är värre idag än tidigare låter sig inte enkelt besvaras. I veckan publicerade brittiska Telegraph en sammanställning som visar att antalet offer i terrordåd i Västeuropa var betydligt fler på 1970-talet, t ex en bit över 400 offer både 1972 och 1973. Skillnaden då var att dåden utfördes av många olika grupper, och att varje enskilt dåd kanske inte krävde lika många offer.
Flest offer var det i Storbritannien, till stor del på grund av händelser kopplade till IRA. Separatister i baskiska ETA stod för mycket av våldet i Spanien, totalt beräknas 800 människor ha fått sätta livet till just på grund av ETA.
Sedan fanns ju en våg av terror från vänstergrupper. Ungefär 34 personer antas ha fått sätta livet till på grund av RAF i Tyskland, och antagligen ännu många fler på grund av Röda brigaderna i Italien, men där har jag ingen totalsiffra. Jag skrev en omfattande artikel om terrorism under 1970-talet i tidningen Populär historia 2012 (bloggtexten är längre än den som förekom i tidningen).
Vissa typer av terrordåd var vanligare då. Kidnappningar förekom i 73 länder, särskilt i Italien, Spanien och Latinamerika. Från 1968 till 1982 förekom 409 internationella kidnappningar och 951 personer togs som gisslan. 1969 stod flygkapningar för nästan hälften av alla internationella terrorattacker. När man började installera metalldetektorer på flygplatserna kring 1973 minskade antalet kapningar med över 90 procent.
Våldet fortsatte, om än i mindre skala, även under 1980-talet. Några av de värsta dåden inträffade 1980 och var kopplade till högerextremister: Bombdådet på Oktoberfesten i München som tog livet av 13 och sårade inte mindre än 312 personer samt Bolognamassakern på järnvägsstationen i Bologna då 85 personer dödades av en sprängladdning (cirka 250 skadades). Högerextremister låg även bakom bombådet i Oklahoma 1995 som skördade 168 människoliv (annars var 1990-talet relativt lugnt med förhållandevis få terrordåd i västvärlden). Till detta bör läggas statsterrorism, före 9/11 var Lockerbieattentatet, som utfördes på uppdrag av Libyens diktator Khadaffi 1988 och skördade 270 liv, det största terrordådet i västvärlden.
På senare år är det som bekant framför allt radikala jihadistgrupper som är det största hotet. Jag medverkade i Gomorron i SVT i morse (vårt inslag sändes kl 7.15 och det är cirka 50 minuter in i programmet) tillsammans med forskaren Peder Hyllengren som är kopplad till Försvarshögskolan. Han påtalade att hotet inte bara kan mätas i antal offer, majoriteten av de islamistiska attackerna på senare år har polisen avvärjt på förhand. Polisen i Storbritannien lyckas varje år stoppa ett terrordåd av samma storlek som det som ägde rum i Londons tunnelbana 2005. Detta visar på hur viktigt det är med ett effektivt gränsöverskridande underrättelsearbete, och att polisen har adekvat kunskap och nog med resurser.
Sedan är frågan om antalet döda är en bra indikator, ibland skadas oerhört många. Det radikala jihadistdådet i Madrid 2004 dödade 192 men skadade hela 1 800 personer.
Vissa vill ställa kraftfulla insatser från polisen sida och stränga straff mot sociala insatser för att försöka skapa förutsättningar för att unga människor inte dras till terrorgrupper. Jag tycker det är självklart att vi behöver båda perspektiven. Med detta sagt, skälen för att åka t ex till IS är formodligen lika många som antalet individer. Det finns en grupp terrorister som är högutbildade och kvalificerade att utföra avancerade dåd, men det finns också många med en bakgrund i kriminalitet, drogmissbruk och utanförskap, en sådan bakgrund hade flera av gärningsmännen bakom terrordåden i Paris och Bryssel.
Anna-Lena Lodenius 