Anna-Lena Lodenius

Invandringen är nu viktigaste frågan

Publicerat den 8 februari, 2016 av annalenalod

En av dagens nyheter är att väljarna nu lyfter fram invandring som den absolut viktigaste frågan. 40 procent har angett den som viktigast, en fördubbling sedan senaste mätningen (en exceptionell ökning). Det är första gången som denna fråga hamnat överst, före t ex skola (andra plats men bara 18 procent), jobb, och omsorg. Invandringsfrågan har rankats allt högre på senare tid, och det är inte särskilt förvånande med tanke på det rekordstora flyktingmottagandet och debatten kring detta.

Det här betyder inte nödvändigtvis att stödet för SD blir ännu starkare, tvärtom verkar SD:s ökning i opinionsmätningarna vara på väg att plana ut. Enligt senaste Sifo-mätningen från januari går SD tillbaks från 19 till 18,2, vilket väl ligger inom felmarginalen. Mer anmärkningsvärt är då att konstatera att skillnaden mellan stödet för Socialdemokraterna och SD är historiskt lågt, Socialdemokraterna är nu nere på drygt 23 procent vilket är det lägsta resultatet sedan Sifo-mätningarna inleddes 1967. Moderaterna ökar kraftigt till 25,6 procent. Bilden är att det finns tre partier av någon storlek, övriga ligger långt efter. Ett av dessa partier är numera SD.

SD framgångar är anmärkningsvärda i en europeisk jämförelse, alla liknande partier har annars gått kräftgång och framgångarna har varvats med djupa svackor. SD däremot har ökat stadigt i val efter val ända sedan starten 1988, ofta en fördubbling jämfört med förgående val (från början dock från blygsamma nivåer). Det återstår att se om en sådan framgångskurva ska fortsätta nu när partiet är uppe på den här nivån. Eller kommer raset nu när andra partier tar tag i flyktingfrågorna, och utrymmet för SD i debatten minskar? Inte för att SD någonsin bjudits in, men förut kunde de åtminstone spela på att de andra teg om invandringen, det gör de knappast längre.

Det går självklart inte att dra likhetstecken mellan SD:s flyktingpolitik och de övriga partiernas, vilket i bland antytts i debatten. SD vill ha en etniskt homogen nation med ytterst lite invandring. Att skapa en hanterbar situation med ett flyktingmottagande på en nivå som befolkningen upplever att vi kan klara av är något annat, och helt nödvändigt om inte medborgarnas förtroende för politiken ska urholkas helt.

Jag har inte skrivit särskilt mycket om flyktingmottagandet det senaste året, delvis för att frågorna är så komplexa. De delar också de politiska lägren, inte minst det borgerliga där kristdemokrater och moderater tycks vara inne på en mycket mer hårdför linje än centern. Sveriges mest flyktingvänliga parti Miljöpartiet tvingas till eftergifter i regeringssamarbetet med S och förlorar stöd.

Hur mycket jag än tror på en solidarisk politik, och ett land som står öppet för människor som behöver oss, får vi inte rasera välfärdsstaten. Om människor tappar tron på att staten levererar trygghet kommer det att gå ut över framtida möjligheter att räcka till för fler än de som fötts i det här landet.

Den som menar att vi kan gå hur långt som helst för att möta dagens behov av en fristad för de som flyr glömmer att det här vare sig är de första eller de sista krigen. Ingen tjänar i längden på att vi säljer ut tron på ett gott samhälle, eller skapar samhällsstrukturer med större klyftor och orättvisor. Då säljer vi också ut möjligheten att Sverige för lång tid framöver är en stark röst i världssamfundet för en bättre värld.

SD växer både på flyktingmotstånd och på förakt för övriga politiker. Det är min bestämda tro att om andra partier tappar greppet och genomför alltför impopulära åtgärder, utan förankring bland deras väljare, leder det bara till att SD får ännu större utrymmet i kommande val. Det skulle få förödande konsekvenser inte bara för invandringspolitiken, SD:s reaktionära politik kring familj och jämställdhet, och brist på seriösa förslag för en bättre välfärden och på många andra områden, är värd större uppmärksamhet och borde oftare lyftas fram i ljuset.

Publicerat i Uncategorized | Märkt flyktingpolitik, SD, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna | 1 kommentar

När våldet flyttar ut från fotbollsplanen

Publicerat den 2 februari, 2016 av annalenalod

Den rasistiska lynchmobben i anslutning till Stockholms centralstation på fredagskvällen har med rätta väckt stor uppmärksamhet i medierna. Jag fick mängder av samtal från olika medier som jag inte kunde besvara eftersom jag tillbringade helgen med arbete på annan ort. Nu när jag försöker få grepp på vad som sagts och vad det var som hände tycks den troligaste förklaringen vara att attacken hade kopplingar till fotbollslagens firmor (AIK och Djurgården har pekats ut). Jag har noterat att bland andra Agneta Blom, som just avslutat uppdraget som nationell samordnare mot våldet kring fotbollsmatcher och inom supporterkulturen (se slutrapporten), uttalat sig för t ex TT och SVT om faran med att olika våldskulturer blandar sig. Enligt det flygblad som spreds uppfattade de maskerade aktivisterna sig själva som ett slags medborgargarde i färd med att försvara Sverige mot ”den importerade kriminaliteten”.

Delar av det flygblad som uppges ha spritts i samband med den rasistiska attacken på fredagskvällen vid Stockholms central.

Det är ett välkänt fenomen att det finns rasistiska inslag i supporterkulturen. Att fotbollshuliganer blandar sig med nazister och aktivister inom rasistiska rörelser är heller ingenting nytt, det förekom redan på 1980- och 90-talen och har även varit vanligt i många andra länder. De organiserade nazisterna är inte särskilt synliga eller många för tillfället, det mesta av aktiviteterna sker på nätet eller i mer oorganiserad form. De många attackerna mot flyktingboenden har sannolikt också sin upprinnelse i spontana protester, men det återstår att bevisa (och det är ett bara ett fåtal som gått till åtal där vi har ett facit).

Nu talar en del om att näthatet flyttat ut på gatan (se t ex Anders Lindberg, AB). Jag tycker det ligger närmare till hands att människor som redan mötts regelmässigt kring våldsamma attacker i andra sammanhang kan byta arena, från fotbollsmatcherna till gatan. Mycket pekar på att det dessutom var samma grupp av individer som skapade tumult genom attacker på motdemonstranter i samband med en demonstration på Norrmalmstorg i Stockholm under lördagen arrangerad av något som kallas Folkets demonstration. Det betyder inte att man kan dra likhetstecken mellan den här rasistiska mobben och demonstrationen som var en protest mot regeringens flyktingpolitik, och som väl får anses skyddad av grundlagens mötes- och yttrandefrihet (så länge det som sägs inte går över gränsen till hets mot folkgrupp). Tumultet uppstod efteråt, på angränsande gator. Några personer greps, och man kan notera att de brottsrubriceringar som förekommer är ett fall av misshandel och ett av narkotikabrott.

Folkets demonstration lockade deltagare från olika håll och schatteringar inom den extremnationalistiska rörelsen (eller hur vi nu ska benämna den), och även delar av SD har tydligen puffat för arrangemanget. Trots uppbackningen drog det inte särskilt många, uppskattningsvis runt 100 personer. Talarlistan ger en tydlig fingervisning om vilken krets det här rör sig om. Den innehöll namn som Jan Sjunnesson, som för en tid sedan lämnade SD:s mediesatsning på nätet Samtiden, och Ingrid Carlqvist, utgivare av tidningen Dispatch International. Dessutom syntes flera skribenter i tidningen Nya tider: Stefan Torssell, prästen Axel W Karlsson och Hans Erling Jensen, de två senare uteslöts ur SD för några år sedan.

Att skydda och stötta ensamkommande flyktingbarn känns som det som har högsta prioritet i det här läget. Enligt polisen är talet om stor kriminalitet bland flyktingbarnen grovt missvisande, de är skygga, absolut inte intresserade av onödig uppmärksamhet och de enda brott som verkar har förekommit är vissa fickstölder. Om det är firmorna som ligger bakom borde förstås åtgärder inrikta sig på dessa och där pågår ju redan många diskussioner kring vad som behöver göras. Men att de samordnar sig och tar steget ut på andra arenor är förstås ytterligare en komplikation.

Publicerat i Uncategorized | Märkt Axel W Karlsson, Folkets demonstration, fotbollsvåld, Hans Erling Jensen, huliganer, Jans Sjunnesson, Nya tider, Stefan Torssell | 6 kommentarer

Vinter i ett slitet Aten

Publicerat den 22 januari, 2016 av annalenalod

En gata mitt i Aten, nära Omonia-platsen. Inhemska hemlösa och flyktingar har flyttat in i utjänta fastigheter. Foto: Anna-Lena Lodenius

Jag har just kommit hem från två veckor i Aten, där jag vistats tack vare ett stipendium som jag fick i höstas. Journalister och författare har rätt att söka arbetsstipendier i Ariane Wahlgrens hus mitt i Aten. Ariane Wahlgren var en mångsidig person som bland annat arbetade som radiokorrespondent för Sveriges Radio under juntatiden kring slutet av 60- och början 70-talet.

Resan var ju främst tänkt för att få skrivro i en annan miljö, och det fungerade utmärkt. Men självklart fick jag också möjlighet att studera staden, som jag besökte för första gången. Jag håller ännu på att smälta mina intryck, men det är en sliten stad som möter besökaren. Det var fantastiskt att bo så nära Akropolis och kunna ta dagliga promenader i området, och att kunna besöka det sällsynt vackra och spännande nya Akropolismuseet flera gånger. Men det är också påfallande hur hus står och förfaller även i mycket centrala kvarter, gatuhandeln har krympt liksom tiggeriet, vilket måste bero på att människor har så lite pengar.

Exarchia-torget. Foto: Anna-Lena Lodenius

Det fanns tomma hus även i området där jag bodde, men framför allt fanns de i området som låg västerut från den centrala marknaden och Omonia. Här finns hela kvarter med uttjänta hus som blivit hemvist för så väl flyktingar och EU-migranter som hemlösa greker och drogmissbrukare. En av dagarna jag var där pågick en marknad på en av gatorna där människor sålde allt de ägde, om så bara ett par gympadojor, för att få in en euro eller två.

Just när jag var i Aten pågick inga stora protester på gator och torg, men väggarna skvallrade om mängder av inbjudningar till politiska möten och demonstrationer, stödkonserter, utställningar och liknande. Närvaron av den för Aten så ofta synliga extremvänstern var starkast på Exarchia-torget där den 15-årige Alexandros Grioropoulos dödades av en polis 2008, en händelse som förstås väckte starka reaktioner och som besökaren på platsen fortfarande påminns om på olika klistermärken som satts upp. Det mest påtagliga för min del var annars att jag möttes av hotfulla personer som krävde att jag skulle låta bli att fotografera (jag tog bara bilder av husfasader och klistermärken, men det verkade inte spela någon roll).

Jag läser att den tidigare finansministern Yanis Varoufakis och hans fru blev attackerade på en restaurang i området i april förra året av maskerade autonoma vänsteraktivister som bland annat kastade något glasliknande föremål på honom. Syriza må ha kommit till makten med visst stöd även från de här miljöerna, men inte ens representanter från detta parti kan uppenbarligen röra sig fritt här.