Den senaste tidens attacker på flyktingboenden känns som ett eko av början av 1990-talet. Då genomförde jag och författaren och journalisten Gellert Tamas (aktuell med en film om Katarina Taikon) flera försök att granska mängden våld och brott som riktade sig mot utlandsfödda, på den tiden fanns ingen samlad statistik. Vi fogade samman polisens rapporter, dåvarande Invandrarverkets noteringar och uppgifter i media i ett försök att åtminstone närma oss en uppskattning av allvaret i situationen.
Då var det främst kriget på Balkan som fick människor att ta sig till vårt land, toppen nåddes 1992 då drygt 80 000 flyktingar sökte asyl. Det handlade om konflikter som ebbade ut och människor kunde i många fall återvända. Situationen är på alla sätt mer allvarlig idag. Men jag undrar om inte granskningarna av flyktingfientligheten då kan lära oss något om det som händer även för närvarande.
Ingenting tydde på att det var organiserade attacker i början av 1990-talet. Tvärtom tycks enskilda individer ha agerat självständigt, ibland triggade av mediernas uppmärksamhet, ofta med motiv som handlade om en önskan att få omvärlden att reagera, en allmän tristess och desperation över sin egen situation parerat med en löst formulerad främlingsfientlighet. Många av de som greps var unga män.
Jag utesluter inte att det kan finnas flyktingfientliga organisationer bakom det vi sett den senaste tiden i form av attacker på planerade flyktingboenden. Men lika troligt är att vi nu precis som då ser enstaka individer, eller mindre grupper av individer, som agerar med en kombination av politiska och privata motiv. Samtidigt skickar det förstås signaler till flyktingarna om ett land som inte står för säkerhet och trygghet, vilket är djupt olyckligt.










