Slutna landskap – om rasismen i Skåne

Artikeln publicerades ursprungligen i Ordfront Magasin i februari 2000. Idag kan den läsas som en bakgrund till Sverigedemokraternas senare framgångar i Skåne:

——–

Sverige har ingen Jean Marie Le Pen, Jörg Haider eller Carl I Hagen. Men vi har många lokala ledare med liknande värderingar. Nästan alla hittar man av någon anledning i den del av landet från vilken man nu bygger en bro mot kontinenten och resten av världen.

Det finns missnöjespartier och enfrågepartier i nästan varje skånsk kommun, ibland flera i samma. I över hälften av kommunerna rör det sig om ett parti som propagerar mot invandring och flyktingmottagande. Sett utifrån de enskilda kommunernas perspektiv är det här knappast någon stor och viktig fråga. Många av partierna är tämligen obetydliga. Men tillsammans utgör de en politisk kraft. Detta visade sig inte minst när femton av de lokala partierna lyckades ena sig under namnet Skånes Väl inför valet till Skånes nya regionfullmäktige (det nya storlandstinget) 1998. Resultatet blev sex mandat och en vågmästarroll. Numera ingår partiet i den borgerliga valalliansen.

Att borgarna lierade sig med Skånes Väl väckte starka reaktioner från bland andra Göran Persson. Ändå är det helt följdriktigt. De flesta av partierna har sedan länge goda relationer till framför allt de borgerliga partierna i sina respektive kommuner. Många missnöjespolitiker har tidigare varit medlemmar i något av de etablerade partierna. De är väl förtrogna med det politiska spelet och de sociala koder som måste behärskas av den som vill vinna inflytande.

Det är inte ovanligt att händelser i det skånska politiska livet väcker reaktioner i resten av landet. Det tydligaste exemplet är kanske den folkstorm som utbröt när man beslutade att anordna en folkomröstningen om flyktingmottagandet i Sjöbo 1988. Men samma negativa inställning till flyktingmottagandet finns i många andra skånska kommuner. Skillnaden är att en majoritet av partierna där är överens och att det saknats en stark opinion för ett flyktingmottagande. Därför har ingen kommit på tanken att kräva folkomröstning och därför har det inte heller blivit några uppslitande strider och konflikter för media att bevaka.

I rika Vellinge kommun, moderaternas starkaste fäste i landet och som bland annat består av höginkomsttagarnas paradis Skanör och Falsterbo, försökte man först förhala flyktingmottagandet genom att hävda att det behövdes mer tid för att lösa rent praktiska frågor. Med tiden blev det dock mer och mer uppenbart att det bara handlade om en skenmanöver, det fanns ingen som helst vilja att lösa problemen. Även här har kommunalrådet, Göran Holm, kommuninvånarna med sig. En stor enkät 1990 visade att bara sju procent ville ha flyktingar till kommunen.

Både i Sjöbo och Vellinge var det etablerade partier som gick ut och krävde ett stopp för flyktingmottagande. Men det finns trots allt gränser för vad man kan säga och göra i de stora riksdagspartierna. Sjöbopolitikerna blev så småningom uteslutna ur Centerpartiet och det är inte osannolikt att Göran Holm fått problem om han valt att vara tydligare i sin kritik av det mångkulturella samhället.

Det finns en fixering vid rikspolitiken i debatten, men kommunerna har en minst lika stor betydelse såväl sakpolitiskt som strategiskt. Det är i kommunerna som udda och extrema partier har chansen att ta sig fram och där får de möjlighet att förverkliga sina idéer. I den mån de inte lyckas vinna ett reellt politiskt inflytande har de fortfarande en arena för politiska utspel som de ofta utnyttjar maximalt i sin kontakt med medborgarna och media. De flesta partier börjar någonstans i någon kommun där de kan slipa sin retorik och bygga upp organisationen.

Front National använder ytterst medvetet sin maktställning i fyra sydfranska kommuner till att pröva åtgärder som man hoppas kunna genomföra i större skala så småningom. Det handlar om mycket mer än att strypa flyktingströmmen. Fronten vill omdana hela samhället på ett genomgripande sätt, göra det hårdare för avvikare och främlingar och sluta det mot omvärlden.

Nationella frontens svenska systerparti, Sverigedemokraterna, (SD) satsar hårt på just kommunvalen och erövrade förra valet åtta kommunala mandat. Mest anmärkningsvärt är att de tog sig in i två relativt folktäta kommuner som Trollhättan och Haninge med två mandat i respektive kommun. Partiets starkaste fäste finns dock inte helt oväntat i Skåne. Partiet har haft två mandat och cirka fem procent av rösterna i Höörs kommun ända sedan 1994 och de fick ungefär en procent av rösterna i Skånes västra valkrets i senaste valet, vilket är väsentligt mer än i resten av riket.

SD bildades 1988 och har långsamt vuxit sig starkare, även om framgångarna inte på långt när går att mäta med Nationella frontens. Från början fanns starka inslag av nazister och fascister i medlemskåren men dessa har i stort sett rensats ut. Ska man kritisera SD idag får man snarare gå till partiets politik. Krav på dödsstraff för vissa grova brott och krav på en organiserad återvandring av alla främlingar som anlänt efter 1970 har nyligen plockats bort. Däremot finner man fortfarande kravet på att stoppa adoption av utomeuropeiska barn, något som rimligen måste ha en rasistisk grund eftersom små barn knappast ännu hunnit präglas av kultur, religion och annat som SD normalt brukar hänvisa till när man vill förklara varför invandrarna inte ska ha någon plats i vårt samhälle.

Med de populistiska partierna är bilden snarare den omvända. Här är partiprogrammen luddiga och intetsägande, medan partiernas representanter är desto mer frispråkiga. De talar helst om kostnader för samhället och problem med ökad brottslighet som de ger invandringen skulden för. Men också om faran med ett mångkulturellt samhälle där svenskarna blandas upp med främmande folkslag. Redan på åttiotalet talade Sjöbocenterns Sven-Olle Olsson om risken för att det blonda och blåögda Sverige höll på att försvinna.

><

Nationalismen i Skåne uppträder i form av provinsialism. Det är Skånes rättigheter och självbestämmande som står i fokus, inte landets som helhet. Skåne ska räddas, inte bara från invandringen utan även från myndigheterna och politikerna i Stockholm.

»Vi är ett rebelliskt parti som blickar söder, väster och öster. Norr blickar vi ej alls. Det kommer ingenting gott från norr annat än pålagor och förbud. Det har inte minst Göran Persson visat i sitt sätt att bemöta oss. Skåningarna svetsas samman mer och mer och vi har klorna utåt«, säger Tony Wiklander, politisk sekreterare i Skånes Väl och ordförande i det lokala Framstegspartiet i Åstorp.

Ett av de tidigaste exemplen på skånsk provinsialism var Skånerörelsen som gick vidare och blev Skånepartiet i slutet av sjuttiotalet. Båda dessa organisationer bildades av Carl P Herslow, egenföretagare som återvände efter några år i Holland i början av sjuttiotalet i akt och mening att skapa en svensk frihetsrörelse.

Redan från början anslog Skånepartiet den burleska ton som är typisk för den här typen av partier. Den som passerade utanför Systembolaget i Malmö kunde få en gratissup av Herslow själv iförd keps med den skånska flaggan, det svenska gula korset mot den danska flaggans röda bakgrund. Denna protest mot vin- och spritmonopolet var inspirerad av det danska Framstegspartiet som ett antal år tidigare haft stora framgångar med ett program som lovade beröva pensionärerna rösträtten, sänka skatten, skrota försvaret och ersätta det med telefonautomater som sa »vi ger oss« på ryska samt ersätta socialbidragen med automater med havregrynsgröt.

Några decennier senare skulle Bert Karlsson och Ian Wachtmeister besöka Mogens Glistrup i hans trädgård med svenska media i släptåg. Men det var skåningarna som först knöt kontakt.

»Vårt hjärta slår i samma takt«, sa Mogens Glistrup vid ett tidigt och hjärtligt samtal med Skånepartiets Carl P Herslow (TV:s Rekordmagazinet, 1985).

I likhet med Glistrup började Herslow snart tala illa om flyktingar. I Skånepartiet väcktes frågan i samband med att det kom många asylsökande via Ystad och Trelleborg hösten 1984. Herslow förmådde att utnyttja ett missnöje som börjat gro men som ingen annan politiker velat eller vågat exploatera. Dessutom förstod han att utnyttja den nya närradion till telefonväkterier och heta debatter i denna fråga, samtidigt som han helt fräckt sålde ut reklamplats i etern för att finansiera partiet, trots att detta inte var lagligt. Resultatet blev fem mandat i Malmö vilket motsvarade 7,2 procent av rösterna i valet 1985 och flera mandat i andra skånska kommuner. I Malmö valde de borgerliga partierna att luta sig mot Skånepartiet och socialdemokraterna fick lämna ifrån sig makten efter sextiosex år av obrutet regerande.

Idag ingår Herslow i Skånes Väl där han utmärkt sig för ett antal spektakulära utspel som retat inte minst de egna partivännerna. Protesterna gäller framför allt Herslows uppfattning att Sverige bör återinföra 48-timmarsveckan, däremot tycks man inte ta lika hårt på att han gått ut och krävt ett förbud mot att bära slöja på allmän plats. Men någon uteslutning är det ännu inte tal om, även om det ibland hävdats i media. Partiet finns numera endast representerat i Malmö där man har haft två mandat under hela nittiotalet.

Historien om missnöjespartiernas Skåne är ingen enkel framgångssaga, valresultaten har gått upp och ner från val till val i flera decennier. De är en del av den politiska verkligheten, något som ingen ifrågasätter. Antingen håller man med dem, och ser dem som provokatörer mot en maktfullkomlig politisk elit. Eller så skakar man på huvudet och tycker att de är rena dårfinkar. Men de inger knappast oro, såsom de uttalade nazister som härjar i kommuner som Vellinge, Klippan och Tomelilla.

Till detta bidrar sannolikt att missnöjespartiernas representanter i regel är äldre och framstår som vanliga oförvitliga medborgare. De utgör knappast något problem för polisen, i den mån de inte döms för skattebrott eller hembränning. Sådana brott ser man dock inte så allvarligt på i de här kretsarna där kritik av regeringens skattepolitik och vin- och spritmonopolet utgjort en väsentlig del av den politiska propagandan i decennier. 1985 fanns fler än hälften av Skånepartiets förtroendevalda noterade i kronofogdens register.

Länge drev de skånska missnöjespartierna framför allt fri- och rättighetsfrågor för småföretagare och krav på minskad statlig styrning. Det dröjde ända in på åttiotalet innan de började propagera för minskad invandring, men då fick frågan en desto viktigare plats. Kanske kan man förklara denna utveckling med att det skett en splittring inom borgerligheten som ställt det globaliserade storkapitalet mot den enskilda näringsidkarens krav på kontroll, gränsskydd och värnande om den inhemska marknaden. Småföretagen ser inte nödvändigtvis EU som en möjlighet för ekonomisk tillväxt, och de uppfattar invandrare, som lättare drabbas av arbetslöshet och ofta startar egna företag, som konkurrenter.

Med tiden har flyktingfrågan möjliggjort en breddning av väljarbasen, numera röstar även delar av arbetarklassen på den här typen av partier, vilket visade sig inte minst när Ny demokrati slog igenom i början av nittiotalet.

I Skåne gick det framåt totalt sett för de lokala flyktingfientliga partierna i valet 1998, men ser man till de enskilda kommunerna finns exempel på både framgångar och förluster. Den största framgången var dock att man förmådde att ta steget och ena sig i Skånes Väl, något som inte var helt enkelt med tanke på att dessa partier i regel har egensinniga och auktoritära lokala ledare som är vana att själva sätta dagordningen. Rent politiskt får dock inte Skånes Väl nödvändigtvis någon större betydelse eftersom landstingspolitiken knappast är rätt forum för flyktingfrågor. Skånes Väl har gjort några misslyckade försök att skuffa över ansvaret för flyktingarnas sjukvård på staten.

När Skånes Väl talade illa om flyktingar reste sig de övriga politikerna i ett samfällt bu-rop. Men det finns en minst lika viktig fråga där den borgerliga majoriteten är helt överens med Skånes Väl: Tanken på ett självständigt Skåne.

I november gick Carl Sonesson, ordförande i Region Skåne och moderaternas starke man, något oväntat ut och krävde mer makt åt regionen. Han menade att det var dags att skrota nationalstaten Sverige och Stockholms makt över Region Skåne:

»Skåne ska bli en federal delstat. Besluten ska fattas där människor bor. Och de skattepengar som skåningarna betalar in ska i så stor utsträckning som möjligt få stanna i Skåne. Vi hanterar dem bättre«, sa han till Kvällsposten (19/11 1999).

Carl P Herslow kunde inte ha sagt det bättre. Det är inte att förundra sig över att samarbetet i Region Skåne verkar flyta så bra, trots all kritik som yttrades från bland andra Göran Persson i starten.

><

I väntan på att Region Skåne får makt att förändra tillvaron för en hel region har partierna kommunerna som arenor för sociala experiment. Var finns då Sveriges Vitrolles, Orange eller Toulon, franska kommuner där Nationella Fronten tagit över? Ja, det skulle väl vara Sjöbo då. Den enda svenska kommun där ett främlingsfientligt och populistiskt parti haft makten.

Hit har många journalister som bekant rest, men knappast någon har studerat vad Sven-Olle och hans partivänner försökte bygga upp, och huruvida de lyckades. Nu är det egentligen för sent, för »ledaren har fallit«, som Lukas Lennartsson säger över en kopp kaffe och en chokladbiskvi på det totalt avfolkade Konditori Flora en sen fredagseftermiddag i november.

Inte så att Sjöbopartiet helt förlorat stödet, de har fortfarande kvar åtta mandat. Dessutom sitter Sven-Olles parhäst Per-Ingvar Magnusson som ordförande i Skånes Väl. Men på hemmaplan är det ändå nya tider, vilket alla bekräftar som jag träffar under mitt besök i Sjöbo.

Lukas Lennartsson är lärare, tjugofem år, och vänsterpartist i fullmäktige. Ställningstagandet för kommunismen var knappast självklart och det har inte gjort livet lätt för honom. De flesta av hans vänner valde en annan väg.

Han berättar hur han på mellanstadiet sprang runt med knappmärken på tröjan med texten »Sven-Olle for president«. Det var 1988 då Sjöbo röstade nej till flyktingmottagandet och frågan genomsyrade allt. Stödet för Sjöbos flyktingfientliga politiker var enormt, den lokala centeravdelningen hade ett par tusen medlemmar, alla var med i centerns ungdomsförbund, centerns kvinnoförbund eller någon lantbruksorganisation.

Lukas Lennartsson minns hur han sprang runt och tittade på de olika demonstrationstågen, det långa och massiva nej-tåget med Sven-Olle i spetsen och det lilla och tappra ja-tåget. Det fanns motsättningar, stämningen var uppjagad, debatten pågick vilt på gator och torg. Varje natt var det någon som välte omkull ja-sidans valstuga. Journalister samlades från hela världen, det stod en stor radiomast på torget. Den allmänna stämningen var att: nu ska vi visa världen att ni inte kan berätta för oss vad vi ska tycka och tänka.

Det pågick en åsiktsregistrering som får IB att framstå som rena söndagsskolan. Alla verkar ha känt till sin grannes uppfattning, präster som röstat ja predikade inför tomma kyrkor, flyktingvänliga politiker förlorade sina uppdrag och vissa valde till sist att flytta.

En av dem som drabbades av detta var socialdemokraten Sture Nilsson som suttit i fullmäktige i trettiotre år men som förlorade alla sina uppdrag i samband med att han valde ja-linjen till flyktingarna. Nej-sidan vann en jordskredsseger med 67,5 procent av rösterna.

»Det var en sorgesam dag. Jag var förvånad, jag trodde det skulle bli någotsånär jämnt, att det skulle handla om små marginaler.«

Sedan dess har han arbetat ideellt, slitit med EU- och EMU-cirklar för partivänner och på olika sätt försökt bidra till arbetet i den lokala arbetarrörelsen.

»Det gäller att inte låta sig nedslås utan att fortsätta kämpa. Jag fick många uppskattande ord av människor, men de värsta breven har jag slängt.«

Annars slänger han inte mycket. Sture Nilsson bor i ett hem som är ett arkiv över Sjöbos och arbetarörelsens historia. Berättelsen om folkomröstningen finns samlad i tjugotvå pärmar och i drivor med kassettband innehållandes radioutsändningar. En lysande skatt för den som så småningom ska skriva Sjöbos historia.

När Lukas Lennartsson gick på högstadiet började han gå med i det lilla 1 maj-tåget genom Sjöbo. Marschen bevakades inte bara av pressen och Sjöboborna utan även av Sven-Olle själv, som ville han notera varje ansikte som vågade paradera för en så suspekt uppfattning.

Vid det första 1:a-majtåget efter Sjöbocenterns valnederlag 1998, då partiet halverades, var Sven-Olle borta. Tåget videofilmades dock av personer med anknytning till partiet. Lukas kan inte låta bli att tro att filmningen skedde för Sven-Olles räkning.

I samtalen med många Sjöbobor framtonar snart en bild av en närmast diktatorisk ledare som höll Sjöbo i ett järngrepp. Sjöbocentern hade regerat med fast hand i flera decennier, och när samma personer återvände till makten under namnet Sjöbopartiet 1994 var de fast beslutna att visa att kommunen stod på egna ben. Provinsialismen hyllades och Sjöbo lämnade raskt alla former av regionala samarbetskommittéer och nobbade initiativ från länsstyrelsen. Beslutsgången blev oerhört centraliserad, i praktiken styrde en enda man.

»För oss som bevakar kommunen var det bekvämare förr. Då kunde vi bara ringa Sven-Olle så fick vi reda på hur det skulle bli«, säger Britt Risberg på Ystad Allehandas lokalkontor.

I valet 1998 tappade Sjöbopartiet all makt. Orsaken var inte det dåliga valresultatet ensamt utan även det faktum att de andra partierna fått nog. I dag finns en ohelig allians av alla partier från höger till vänster, med undantag av centern. Man har helt enkelt kommit överens om att blockera ut Sjöbopartiet.

De lokala protesterna mot Sven-Olle Olsson handlar väldigt lite om hans inställning i flyktingfrågan men mer om hans motstånd mot regional utveckling och tillväxt.

»De har styrt slentrianmässigt och det har inte hänt ett skvatt,« säger Lukas Lennartsson.

Han berättar om en eftersatt landsbygd där allt stått stilla, om hur han som nyinvald fullmäktigeledamot fick vara med om och ta beslut om diskmaskin och jordade eluttag i byskolor som ingen lagt ner en krona på under de senaste decennierna.

Det nya samarbetet i kommunen var en förutsättning för att sätta stopp för Sven-Olle och hans partikamrater, men det vilar på bräcklig grund.

»Det kan väl inte fungera hur länge som helst, egentligen befinner vi oss ljusår från varandra. Men vi ser det här som en kompromissperiod«, säger Lukas Lennartsson.

Värt att notera är att Sjöbopartiets ras bland de unga var ännu större, partiet fick bara fyra procent av rösterna i senaste skolvalet.

><

Hur är då stämningarna mellan invandrare och svenskarna i Sjöbo idag? Till att börja med finns det inte särskilt många främlingar i kommunen, men de som trots allt vågar sig hit verkar inte ha det lätt. Det kunde jag se med egna ögon vid mitt besök.

Ska man äta ute i Sjöbo har man att välja på en pizzeria eller en kinakrog vilka ligger på varsin sida av Västergatan, en av Sjöbos huvudgator. (Senare upptäcker jag även en krog med svenska flaggor och husmanskost. Här serveras också pizzor, men den pizza som i resten av landet kallas Mexicana har här döpts till Ragnarök.)

Jag väljer den avfolkade kinakrogen och hinner inte få in min mat förrän några poliser störtar in på jakt efter några beväpnade unga män som just hotat ägarna till pizzerian, två kurdiska syskon i tjugoårsåldern. Alla omkring mig verkar utgå från att det rör sig om ett rasistdåd, och bilden bekräftas när jag senare talar med pizzerians ägare Bedia Gultekin. Hon berättar att det är tredje gången hon blivit hotad med kniv sedan restaurangen öppnades fyra månader tidigare.

»Jag vet inte om jag orkar fortsätta. Jag vill inte skada mina syskon som också arbetar här.«

Hon berättar att många Sjöbobor skäms och tycker synd om henne, men att hon också möter främlingsfientliga attityder bland äldre. Hon tycker det är värre här i Sjöbo än i Landskrona där hon har sin lägenhet.

»Folk är arga och tror att vi lever på socialbidrag, de ska vara glada över att se att vi arbetar. Om vi inte kan ha jobb måste vi leva på socialen.«

Jag blir bjuden på en Coca Cola och resten av personalen berättar hur en kille med nytryckta menyer till restaurangen blivit överfallen alldeles utanför dörren tidigare samma dag, menyerna kastades på marken och trampades ner. Situationen känns overklig, är det såhär det går till i Sjöbo?

Nästa dag besöker jag polisen och de två lokaltidningarna. Polisstationen var stängd kvällen innan, det var Ystadspolisen som ryckte ut. Men polisinspektör Gert-Åke Kehlmeier känner till att det förekommit tidigare hot och menar att det rör sig om »slynglar« som agerar. Han utesluter dock inte att de kan han rasistiska åsikter.

»Men jag vet inte vad de har hemma i bokhyllan. De tänker väl att: kan man skrämma folk kanske de inte vågar komma hit.«

Rasismen tycks dock inte vara det stora problemet för Gert-Åke Kehlmeier. Han berättar om hur brottsligheten hela tiden sätter nya rekord, det är stölder, narkotikabrott, misshandel. Sjöbo ligger inte långt efter Ystad och Trelleborg i brottsstatistiken, och nu har rökheroinet kommit. Det är dock ingenting som man kan lasta invandringen för, den lyser ju som bekant med sin frånvaro i Sjöbo. Nej, det är vanliga svenska kriminella som håller på att ta över avfolkningsbygderna runt Sjöbo.

I Vollsjö och andra kommundelar håller den förut så homogena lantbrukarbefolkningen på att ersättas med svenska missbrukare och småtjuvar som dras till låga huspriser och ett läge långt från närmaste polisstation. Den förut så sömniga småstadsverkligheten rämnar. Men orsaken är inte det mångkulturella samhället som alla rustade sig så väl emot, utan den egna befolkningen.

><

Man kan undra över hur det kommer sig att just Skåne har en sådan flora av främlingsfientliga partier. Ingen jag frågat verkar ha något riktigt bra svar. Kanske handlar det om en sturig individualism som gör att människor inte vill gå i andras ledband utan skapar nya lösningar och strukturer. 1994 röstade 6,2 procent av invånarna i Malmöhus län på andra partier än de som är representerade i riksdagen, riksgenomsnittet är 3,8 procent.

Närheten till Danmark med alla sina småpartier framhålls av flera jag talat med. Man kan även notera att åtminstone två av de danska partierna, förutom Mogens Glistrups Framstegsparti även Danskt Folkeparti, har en negativ inställning till flyktingar och invandrare.

En annan anledning är förmodligen just den provinsialism som tidigare nämnts. Skånes karta visar att det fortfarande finns hela trettiotre kommuner på denna lilla yta. Man behöver inte färdas länge för att hitta människor som talar om kommunsammanslagningarna på sjuttiotalet som en smärtsam process som ännu värker.

I Skåne hittar man till exempel Åhuspartiet som vill bryta Åhus ur Kristianstad kommun (partiet bildades 1994 och fick då två mandat). Andra extremt lokalt inriktade partier är till exempel Bara-partiet som bildades 1982 som en protest mot nedläggningen av en lokal sopstation och som fick 12,4 procent av rösterna i kommunvalet i Svedala senaste valet. Göingepartiet Kommunal Samling är en sammanslagning av två kommunala partier, det ursprungliga syftet var att protestera mot bebyggelse kring torget i Osby (partiet fick drygt tretton procent av rösterna senaste valet).

»Det finns ett kvardröjande bytänkande där alla sitter i sitt hörn och slåss för sitt«, säger Ulf Bjurnemark, reporter på Sydsvenska Dagbladet.

En sådan inställning behöver dock inte nödvändigtvis innebära främlingshat. Aggressiviteten skapas först när det gamla hotas av nya världsbilder och levnadsmönster. Den aspekten har förmodligen inte beaktats tillräckligt när omvärlden försökt förstå det som hände i Sjöbo.

Media visade upp bakåtsträvade bönder som inte såg längre än den egna potatisåkern. Men under den här perioden minskade den tidigare extremt höga andelen av befolkningen som var sysselsatt inom jordbruket i Sjöbo. Man kan säga att kommunen genomgick den förvandling som skett i resten av Sverige flera decennier tidigare. Sjöbo kämpade för att bevara sin karaktär och varje förändring sågs som ett hot, flyktingfientligheten var en av flera konsekvenser av detta.

Många har pekat på att nazismen var särskilt stark i Skåne under trettiotalet, inte minst i Sjöbo kommun där man till och med planerade att uppföra ett koncentrationsläger. Men det är knappast någon självklarhet att saker som ägde rum för femtio år sedan har en inverkan på dagens politiska liv. Dessutom fanns nazister i andra delar av landet, de var till exempel högst närvarande långt uppe i Norrbotten där man knappast hittar en enda nazistisk gruppering idag, än mindre några populistiska missnöjespartier av betydelse.

Andra har pekat på traditioner i bonderörelsen och jämfört Sjöbocenterns uttalanden med de som fälldes av Centerpartiets föregångare Bondeförbundet på trettiotalet. Partiet hade då företrädare som öppet hävdade att de var antisemiter och rasfrågan var inskriven i partiprogrammet. Sjöbo var för övrigt inte den enda centerstyrda kommun där man tvekade inför flyktingarna, faktum är att centerkommunerna inte hade knutit något avtal om flyktingmottagande i långt större utsträckning än andra 1986.

Sociologerna Björn Fryklund och Tomas Peterson menar att Centerpartiet under slutet av sextio- och början av sjuttiotalet även på det nationella planet fungerade som ett ställföreträdande missnöjesparti. De menar att detta är en förklaring till att Sverige aldrig fick något parti liknande det danska och norska Framstegspartiet som hade stora framgångar vid den här tiden. Grunden för centerpartiets expansion utanför landsbygden var att man byggde upp en vision utifrån de principer som styrt organiserandet av landsbygdssamhället.

De kommuner där lokala främlingsfientliga partier valts in uppvisar knappast någon enhetlighet, och det går heller knappast att hitta en enda godtagbar förklaring till framväxten av samtliga lokala partier. Som ytterligheter kan man kanske se storstadskommunen Malmö där Skånepartiet haft representation i snart femton år och landsbygdskommunen Sjöbo. Om det var hotet mot landsbygden som drev fram flyktingfientligheten i Sjöbo så var det snarare välfärdssamhällets problem som födde Skånepartiet. Partiet drog till sig väljare som gett socialdemokraterna skulden för ekonomiska försämringar under sjuttio- och åttiotalet.

Det finns ett mönster som går igen för hur populistiska missnöjespartier tas emot. Är de små och obetydliga kan de hånas, förlöjligas och stötas ut. Är de stora och har väljarnas stöd är chansen större att de också vinner makt och inflytande. De etablerade partierna är framförallt inriktade på att säkra makten, moraliskt etiska bedömningar kring vilka partier de ger sig i lag med tycks ofta komma i andra hand.

Ett annat tydligt tecken är att de sällan stöts bort på grund av sin inställning i flyktingfrågan. Snarare är det deras oförmåga att samarbeta och följa de regler som gäller för kommunalpolitiken som blir den utlösande faktorn.

Vissa av dessa partier är så bångstyriga att de hålls utanför även med ett relativt starkt väljarstöd. Så skedde i Kävlinge där det lokala Kommunens Väl fick åtta av totalt fyrtionio mandat i valet 1994. De hade därmed bara två mandat färre än kommunens andra parti, moderaterna. Trots detta blockerades de ut av de andra partierna, de fick inte vara med i kommunstyrelsen och fick ingen insyn i hur besluten hanterades före fullmäktigemötena.

Från början var det många, även vänsterfolk, som såg Kommunens Väl som en frisk fläkt, berättar Roland Palmqvist, socialdemokratiskt kommunalråd i Kävlinge. Men efter hand blev de mer och mer extrema och när Kenneth Sandberg började umgås med Sverigedemokraterna (han stod på deras riksdagsvalslista i valet 1998) och vägrade resa sig vid en minnesstund för Förintelsens överlevande var det droppen för många i kommunen.

Sedan Sandberg lämnat partiet har representanterna anlagt en ödmjukare stil. Partiet har dock förlorat sin starka ställning, det fick fem mandat i senaste valet och därefter har två av representanterna gått över till socialdemokraterna. I ett avseende kan partiet dock knappast känna missnöje: Kävlinge är ytterligare en av de skånska kommuner som säger nej till att ta emot flyktingar, trots att kommunens flyktingkritiska parti har marginaliserats.

I Landskrona har de etablerade partierna valt en annan taktik. Där försökte de tidigare att förringa det lokala Framstegspartiet genom att ignorera dess representanter. Men taktiken misslyckades och partiet fördubblades i senaste valet (det har idag fyra mandat). Då hade Framstegspartiet motionerat om att skicka tillbaks alla flyktingar som belastat kommunens socialbidragskonto under den senaste mandatperioden.

Nu prövar man i stället en väg där partiet bjuds in och tvingas ta ställning. Tanken är att få ner debatten på en mer odramatisk nivå där populisterna inte har möjlighet att segla ovanpå och exploatera missnöje i varje enskild fråga. Enligt Torkild Strandberg som representerar folkpartiet i Landskrona tjänar småpartierna ofta på sitt utanförskap. Om de i stället tvingas delta i dagspolitiken med frågor som soptaxor kanske de får svårare att vara lika kategoriska.

»Deras förslag är ofta fullständigt vrickade och omöjliga att genomföra av lagliga, ekonomiska och andra skäl. De väljer att bortse från allt. Nu vill vi att de motiverar sig.«

Torkild Magnusson hoppas att denna strategi ska leda till att det politiska arbetet framstår som mindre glamoröst. Han hoppas också att väljarna får upp ögonen för hur ihåliga Framstegspartiets förslag är.

Det vanligaste verkar dock vara att missnöjespartierna, åtminstone de som skrapat ihop några mandat, bjuds in att samarbeta och rentav sitta med i nämnder och styrelser. Det är inte bara de borgerliga partierna som kan tänka sig ett sådant samarbete. Framstegspartiet i Åstorp hade en valallians med socialdemokraterna och centern förra mandatperioden. Något som egendomligt nog aldrig lagts Göran Persson till last, inte ens när han gick ut och fördömde de borgerliga partiledarna för att de inte kraftfullare kritiserade de egna partivännernas samarbete med Skånes Väl.

Framstegspartiets ledare Tony Wiklander är en veteran i sammanhanget. Nu uppträder han som talesman för Skånes Väl och han har tidigare varit drivande i flera av försöken att ena Skånes missnöjespartier. Tidigare under nittiotalet tog Wiklander hjälp av den kände högerextremisten och före detta BSS:aren Carl Lundström, miljonär och arvtagare till avlidne tidigare ägaren av Wasa knäckebrödsfabrik i Filipstad, som vid mitten av åttiotalet dömdes för att ha deltagit i en skinheadsattack mot en grupp invandrare i Stockholm. Carl Lundström bidrog såväl ekonomiskt som ideologiskt, han fick till exempel i uppdrag att fila på partiprogrammet inför Framstegspartiet och Sjöbopartiets valallians i riksdagsvalet 1991.

De lokala socialdemokraternas kan inte ha varit omedvetna om Wiklanders historia, Åstorp är ju inte precis någon stor kommun. Snarare är de nog mer överens med honom än vad man utåt velat låta påskina. Åtminstone en lokal socialdemokrat har också uttryckt flyktingfientliga åsikter som ligger nära Tony Wiklanders. Gösta Brodin har motionerat om en skärpt flyktingpolitik och ledde motståndet i kommunen mot en flyktingförläggning för jugoslaviska flyktingar 1992. I debatten utmålade han jugoslaviska flyktingar som bussturister som till kostnader för miljarder svenska skattekronor semestrar på svenska flyktingförläggningar. (NST 30/9 1992)

Brodin krävde dock aldrig folkomröstning om invandringen, och han hade en egen tolkning av problemet. Han kallade flyktingpolitiken »ett beställningsarbete från SAF för att öka konkurrensen om jobben och pressa lönerna«. (DN 27/9 1992)

><

Det populistiska parti som har mest framgång i Skåne för tillfället är tveklöst Kommunens Väl i Skurup. De leder inte bara valligan med cirka en femtedel av rösterna i sin kommun. De måste också få något slags uthållighetspris, partiet har rötter ända bak i femtiotalet och har suttit med i fullmäktige ända sedan början av sjuttiotalet. I synnerhet nittiotalet har varit mycket framgångsrikt.

Skurup ligger en dryg halvtimmes bilfärd från Malmö och känns öppnare mot världen än Sjöbo, inte minst på grund av sin folkhögskola dit elever från hela Sverige söker för att bland annat gå på den populära medialinjen. Skurup nämns i stort sett aldrig i samband med rasism och främlingsfientlighet. Här sker inga spektakulära våldsdåd och inga djärva politiska utspel som lockar hit riksmedia. Faktum är att de flesta kommuninvånarna nog inte ens tänker på att de har ett missnöjesparti i kommunen. Under mitt besök i Skurup köper jag ett par byxor i en klädesbutik. Expediten tittar frågande på mig när jag berättar om mitt uppdrag att titta på skånska missnöjespartier.

»Har vi några sådana höll jag på att säga. Jaså, Kommunens Väl. Man tänker ju inte på dom som missnöjesparti, de är ju så etablerade.«

Sådana uttalanden ska inte förleda någon att tro att Kommunens Väl i Skurup står för ett mer polerat alternativ än de andra partierna i Skånes Väl. De är precis lika tydliga i sin kritik av det mångkulturella samhället och i sin provinsialism.

Det finns många historier om de skånska missnöjespolitikerna. Innan jag reser till Skurup har flera personer skrattande berättat om en »galen tandläkare utan tänder« och hans import av polska damer. Tandläkaren heter Gottfrid Wennerborn och är över åttio år (vilket kan förklara bristen på tänder). Han vill dock inte träffa mig.

Innan Gottfrid Wennerborn lägger på luren hinner han ändå förklara sina ståndpunkter för mig. Han gör det oombedd, som ett mantra:

»Vi tror inte på det mångkulturella samhället, och där har vi ju fått rätt. Se bara vad som händer i Rosengård. Folk ser hur det går till på gatorna, och de röstar med oss. Vi är ett hyggligt folk och vi vill inte ha rasblandning.«

Därefter följer en omständlig redogörelse för hur Tage Erlander en gång instämde i denna uppfattning, och hur det rasistiska våldet kan ses som en naturlig reaktion på problemen med invandringen.

I stället träffar jag partiets flitigaste språkrör, Tommy Tränefors, femtioett år och produktionschef vid ett mindre bokförlag. Han tar emot mig i sin bostad och vi tillbringar några timmar med ett samtal om hans parti, som fick ett uppsving när partiet opponerade sig mot kommunsammanslagningarna i början av sjuttiotalet.

»Det fanns en decentraliseringsidé ute bland folk, en tanke om att öka medbestämmandet och föra makten närmare kommuninvånarna«, förklarar Tommy Tränefors.

Han talar länge och varmt om att lyssna på gräsrötterna och inte sitta på höga hästar som politikerna. Samtidigt medger han att det var några år sedan partiet var ett uppkäftigt parti som stod utanför och såg på. Idag är de själva en del av makten med flera tunga poster i kommunen, bland annat ordförandeposten i Byggnadsnämnden.

»Vi har blivit mer och mer etablerade, det är förstås en nackdel också. Vi finns överallt, i alla kommittéer, alla beslutsorgan. Faran är att vi blir en del av etablissemanget, det gäller att vara observant på det.«

Den som går med i Kommunens Väl lär dock ändå märka att partiet har en lättsam inställning till det politiska arbetet, de har inga stadgar, protokollför inga möten och tar på det hela taget inte den byråkrati som fordras av ett kommunalt parti på riktigt allvar. Kommunchefen Bo Strömgren berättar att detta vållade en del problem när partiet skulle få ut sitt partibidrag. Han tycker ändå inte att Kommunens Väl är särskilt oppositionella när det gäller det politiska arbetet i kommunen. Det är framförallt gentemot väljarna och i debatten som de sticker ut.

»Kommunens Väl hänger med, det är sällan de fronderar i något« säger Bo Strömgren som påpekar att han har fullt förtroende för de personer som ingår i partiet och att han är tacksam för att det inte förekommer någon »politisk pajkastning«.

Marianne Lännerberg, journalist på Skånska Dagbladet, tycker att folket i partiet är lätta att ha att göra med:

»Dom säger vad dom tycker, och det är ju alltid tacksamt för oss. Men vi har ingen opposition i Skurup. Alla är överens.«

Samtidigt säger hon att hon tycker det är lite konstigt att ingen reagerar över den öppna rasismen som framförs av partiets representanter. Det gör henne rädd. Folk håller uppenbarligen med, annars skulle de väl inte rösta på partiet. Samtidigt är rasismen i Skurup dold, det handlar om värderingar som sällan kommer upp till ytan.

Tommy Tränefors säger att han har starka sympatier för Sjöbopartiet, men att det i stort sett inte förekom något samarbete innan bildandet av Skånes Väl (Tränefors är en av de sex invalda representanterna).

»Vi tycket att Sjöbopartiet blev väldigt orättvist behandlat. Storebrormentaliteten lyser igenom i alla flummisar som försöker hjälpa folk att tycka. Eftertanken borde ha slagit någon, detta hjälper dem att bli enade.«

»Vi har drivit samma politik som i Sjöbo hela tiden, men det har inte varit lika mycket väsen. Det beror på att vi inte krävde folkomröstning. Det behövdes inte eftersom det var ganska klart vad folk tyckte, och historien har ju visat att vi hade rätt. Nu går man ju över till mer och mer temporära lösningar vid massinvasioner.«

Rannsakar man Tommy Tränefors budskap finner man att hans åsikter trots allt skiljer sig något från Sjöbopartiets, här nämns ingenting om hotet mot de blonda och blåögda. I stället ligger hans åsikter ganska nära de som framfördes i moderaternas omdebatterade framtidsprogram »Land för hoppfulla«. Han pläderar inte för något totalt invandringsstopp. Det är samhällets utgifter för invandringen han vill åt, invandrare som kan klara sig själva bör få chansen. Följdriktigt talar han lyriskt om sjuttiotalets arbetskraftsinvandring.

»Det är ju de andra partierna som är rasister. De etablerade partierna, ombudsmannen, kuratorn, arbetsförmedlaren etc. De som vill placera folk i getton. Det är ju rasism om något. Jag vill låta invandrare få chansen, många är jävligt duktiga.«

Samtidigt tycker han att man tiger för mycket om problemen med invandringen och vad den kostar samhället i form av bidrag och brottslighet.

»Om du tiger kommer ändå den rätta versionen ut. Nittio procent av åldringsbrotten begås av zigenare, det får man inte säga, fast alla vet.«

Tommy Tränefors ger invandringen skulden för arbetslösheten och menar att det finns sociala kostnader på flera miljoner att spara. Här märks tydligt att han precis som andra missnöjespolitiker inte tycker att Skurup har något ansvar för vad som händer i resten av Sverige.

»Det tråkiga är att en stor del av de kommunala skattepengarna går från kommunen, via utjämningsbidrag, för att stödja storstäderna med deras gigantiska sociala problem orsakade av den oerhört stora invandringskoncentrationen.«

Kommunens Väl är typiskt i ytterligare ett avseende: tolv av fyrtio personer på deras vallistor är män. Kvinnor lyser så gott som alltid med sin frånvaro.

><

Några av de kommuner i andra delar av landet som har problem med rasism och främlingsfientlighet kan beskrivas som brukskommuner. De kännetecknas av låg utbildningsnivå och hög arbetslöshet, i synnerhet bland männen som ofta verkar ha svårare att gå in i den förändringsprocess som krävs för att klara sig i en ny tid. En av de saker som slagit mig med Sjöbo är att man även här talar om svårigheter att få ungdomar att studera vidare. Endast åttio procent söker vidare till gymnasiet. Det är också typiskt att akademikernas Lund är en av få skånska kommuner som man inte har några andra partier än de som finns representerade i riksdagen.

Jag träffar Sven-Olle Olsson i hans mycket välstädade kök i en gul tegelvilla i utkanten av Sjöbo. Han är här tillfälligt, annars sitter han i »sommarstugan« på landet och röker korv som ska ätas till julen. Han berättar att han fortfarande försöker idka självhushållning så långt det går.

Sven-Olle Olsson framstår idag som en lågmäld och lite sorgsen äldre man som framhåller att han bara velat ordna allt till det bästa. Det känns paradoxalt att det var Sjöbopartiets försök att förbättra utbildningen genom att bygga en gymnasieskola i Sjöbo som blev partiets fall. (Partiets skolpolitik handlade förvisso också om att eleverna skulle hedra sin hembygd genom att stanna i byskolan ända till nionde klass, något som de flesta elever och deras föräldrar motsatte sig.)

Sven-Olle medger att det känns lite bittert att förlora på en sådan fråga, han menar att det handlade om självbevarelsedrift. Att Sjöbo inte kan hävda sig om man inte satsar på ungdomen och utbildningen.

Han säger att han inte ångrar någonting, från folkomröstningen och framåt. Stödet har hela tiden varit starkt lokalt, fram till den ödesdigra valdagen 1998.

»Det var en säregen situation. Centerpartiets riksorganisation ville inte veta av oss, men här i kommunen gjordes inga ansatser att utesluta oss.«

Vi talar om den senaste tidens rasistdåd, nazistbråken i grannkommunen Tomelilla, angreppen på en judisk dirigent i Vellinge och gårdagens knivhot mot den lokala pizzerian. Han verkar uppriktigt förvånad, speciellt över det som händer i hans egen kommun. Det borde inte vara så i Sjöbo, är hans analys. Flyktingströmmen stoppades ju, och det är den kulturella mångfalden som är problemet. Sjöbo ser inte ut som Möllevångstorget eller Rosengård i Malmö.

En stund senare berättar han att han inte har skrivit under uppropen mot nazism som publicerats i lokaltidningen. Han hävdar att han självklart är motståndare till nazism, men han tvekar kring om det är rätta vägen att ge dem så mycket uppmärksamhet. Dessutom tycker han att vi glömmer bort att seklet har haft två stora förbrytare: Hitler och Stalin.

Inte oväntat är Sven-Olle kritisk till Vänsterpartiet som han menar inte visar öppna kort.

»De har funnit det lämpligt att agera som demokratiska mönstergossar, men om den vägen inte visar sig framkomlig kan de återgå till proletariatets diktatur och till våldet. Och det vore långt, långt farligare än de slynglar till nazister som bär sig illa åt idag, så länge de inte har en ledare.«

Rannsakar man Sven-Olle Olssons argument mot invandringen så utkristalliserar sig två kategorier: de ekonomiska och de klimatologiska argumenten, människor som är födda på andra breddgrader har dåliga förutsättningar att finna sig tillrätta. Sven-Olle överdriver kostnaderna för invandringen på samma sätt som de flesta flyktingmotståndare gör, han talar om hundra miljarder om året när de officiella siffrorna säger högst tjugo. Dessutom hävdar han att svenskar inte har samma temperament som människor från sydligare breddgrader. Han jämför med försvenskningen av Göingebygden som tilldrog sig för tvåhundra år sedan och idag betraktas som något överspelat.

»Men motsättningarna mellan folken i Jugoslavien har inte glömts på tusen år, det är skillnad i tänkesätt.«

När jag frågar om det inte finns någonting alls som är positivt med invandring tittar han irriterat på mig och ger upp en ljudlig suck.

»Ingenting. Det talas om kulturberikning, det är trams. För tvåhundra år sedan kanske de var en frisk fläkt i samhället, inte idag.«

Men trots den aggressiva tonen när han talar om invandringsfrågor är det något vekt och utsatt över Sven-Olle Olsson. När jag går trycker han min hand och försöker avkräva mig en försäkran att jag inte bara ska skriva negativt om honom.

»Jag hoppas du inte skriver en nidartikel.«

Han ser så liten ut, och lite rödfnasig på kinderna. Jag erinrar mig Lukas Lennartssons ord om att »ledaren har fallit«.

><

Vissa vill se främlingsfientliga partier som en möjlighet att kanalisera missnöjet med invandring och hantera det under någorlunda anständiga former. Kanske kan de rentav fungera som en barriär mot nazism och fascism. Tanken är inte främmande för de politiker som agerar inom ramen för Skånes Väl. Tony Wiklander tycker att de andra partierna gör sig själva en otjänst när de målar upp Skånes Väl som ett rasistiskt parti.

»Om man motar ut oss, vad inbillar dom sig kommer i stället?«

Frågan är om detta är riktigt sant. Missnöjespartier existerar inte i stället för, utan parallellt med nazistiska grupperingar. Samtidigt som Skånes Väl har framgångar seglar Sverigedemokraterna upp som ett starkare parti och 1997 förklarade Säpo att det finns fler nazister i Skåne och Blekinge än i resten av Sverige, det mesta tyder på att läget är oförändrat.

Tre parallella tendenser, men kanske har de delvis samma bakgrund. Den klassiska förklaringen till framväxt av nazism och fascism är sociala orättvisor och ekonomiskt armod för utsatta grupper, så förklaras exempelvis ofta framgångarna för nazisterna i trettiotalets Tyskland.

I dag har vi även globaliseringen som enligt många leder till ökade klassklyftor och segregering, de som har utbildning och förutsättningar drar nytta av internationaliseringen medan andra grupper känner sig än mer marginaliserade och förfördelade. I dessa grupper växer nationalism, provinsialism och främlingsfientlighet.

Man ska nog inte frukta vad som kommer i stället för missnöjespartierna, de ser inte ut att försvinna inom överskådlig framtid. Snarare bör man kanske fråga sig vad dessa partier gör med den övriga politiska debatten. Man kan misstänka att Ny demokratis kortvariga gästspel i politiken gjorde det möjligt för de andra partierna att så småningom driva igenom en restriktivare och mer inhuman flyktingpolitik.

I Skåne tycks också de främlingsfientliga partiernas idéer fångas upp av andra partier, utan att detta väcker någon som helst debatt. Här bjuder man in partier som yttrar saker som vore omöjliga i resten av landet. Det borde stämma till eftertanke.

En kommentar till Slutna landskap – om rasismen i Skåne

  1. Pingback: Avhoppade SD:are bildar nytt parti | Anna-Lena Lodenius

Kommentarer inaktiverade.