Knappast troligt att det blir Margot

Att Mona Sahlin avgår var kanske väntat och nödvändigt. Tänkte inte orda mer om det. Däremot undrar jag över varför Margot Wallströms namn fortfarande hamnar så högt på listorna över tänkbara nya partiledare. Dels har hon sagt många gånger vid det här laget att hon inte vill, och på ett sätt som uppenbart visar att hon inte säger nej men menar ja utan faktiskt inte alls har lust. Men framför allt har jag svårt att se att hon är lösningen på några av de problem som socialdemokratin står inför.

Tänk efter: Margot Wallström har alltid tvekat och satsat halvhjärtat när det handlat om svensk inrikespolitik. Minns hur hon satte sitt ministerkontor i Karlstad, hoppade av för att arbeta för Stenbeck, plötsligt drog till Sri Lanka etc. Har träffat henne ett antal gånger som journalist och osäkerhet och vankelmod har präglat även dessa möten. Känsligt har hon återkommit och känt sig felciterad på precis allt (Expressen, då var hon konsumentminister bl a), floppar intervjuer p g a migrän (tydligen ett återkommande problem, tvivlar inte på att det är utomordentligt plågsamt). Gömt sig bakom medarbetare och varit oanträffbar även när det handlat om att tala direkt till LO:s kvinnor i deras egen tidning.

Margot har inte varit hemma på många år, och hon trivs av allt att döma med det livet hon har i exil. Att komma hem som någon slags frälsare för att rädda den svenska socialdemokratin är ett självmordsuppdrag som kan trasa hennes goda renommé på ingen tid. Det inser hon säkert.

Annonser

Om annalenalod

Journalist och författare, specialiserad på politisk extremism, migration, migrantarbetares rättigheter, mänskliga rättigheter etc.
Det här inlägget postades i Margot Wallström, Mona Sahlin, Socialdemokraterna. Bokmärk permalänken.