Önskar alla en riktigt god jul och ett gott nytt år. Brukar inte skriva nyårskrönikor men tänkte i år kosta på mig några tankar kring det som varit. Jag har arbetat ännu mer än vanligt och det har tidvis känts trögt, mycket tid och kraft har lagts ner i projekt som det sedan av olika skäl inte hänt så mycket med (eller blivit så mycket av).

Politiskt finns också anledning till att känna sig dyster. Sverigedemokraterna sitter i riksdagen, de gör inte så mycket väsen av sig. Men vi vänjer oss långsamt vid att den typen av partier är en del av den vanliga politiken, på samma sätt som i de flesta andra länder i Europa. Men för att de ska kunna åstadkomma något krävs att de påverkar andra partier, än så länge föredrar svenska partier att blockera SD. Uppgörelsen mellan Miljöpartiet och Moderaterna  om migrationspolitiken är ett exempel på detta. (Se Eva Franchell analys av samarbetet i AB).

Socialdemokraterna backar kraftigt, det känns svajigt på många sätt. Det handlar inte bara om de mer uppmärksammade historierna kring Håkan Juholt, där det väl ibland inte var så tydligt att han gjort fel. Han verkar oförmögen att med pondus och trovärdighet formulera en socialdemokratisk politik. Förfärligt att det ska handla så mycket om en person, men om han personifierar ett parti i kris är det på sätt och vis ännu värre. Oppositionen känns blek, hoppas på en uppryckning 2012.

Min sista betraktelse rör journalistikens villkor i världen. Chockbeskedet att de svenska journalisterna i Etiopien döms på alla punkter nådde oss nu i veckan. Regimen tackar den svenska diplomatin (se AB), en skymf mot Carl Bildt vars intressen i regionen var hela orsaken till deras resa. På Facebook kommer kommentarer om att de fick skylla sig själva som gav sig in i det området och betedde sig som de gjorde etc. Jag tror många människor tänker så. Men det är inte bara svenskar som döms, minst lika viktigt att se är att det sitter mängder av inhemska journalister i fängelse i Etiopien, några dömdes till och med samma dag.

Martin Schibbye och Johan Persson har redan lyckats med ett journalistiskt uppdrag: att få oss att börja inse hur regimen behandlar folk i Etiopien. För jag antar att folk inte menar att de som råkar födas där också får skylla sig själva? I dagens Svd finns en artikel där anhöriga berättar om deras vardag i fängelset med råttor i håret och ormar som tar sig in i de trånga  cellerna, som att befinna sig på en ständig rockkonsert. Men också hur deras sängar kallas ”Svenska ambassaden” på grund av de mediciner, mat etc som levereras och som de delar med sig av till medfångarna. Schibbye och Persson blir våra ögon och öron i en verklighet vi annars inte vetat något om. De bär personlig vittnesbörd om förtrycket mot fria medier och brist på yttrandefrihet i världen.

Vi har fått många bevis för att det behövs grävande journalistik. Avslöjanden om riskkapitalbolag i vården har duggat tätt, en fråga som debatterats i flera år utan att den fått den tyngd den förtjänar. Men bättre sent än aldrig, och utan oberoende journalistisk granskning hade vi aldrig fått se att politikerna börjar inse vad de gjort och, förhoppningsvis, äntligen, ser till att förändra villkoren för företag som tjänar miljoner på skattefinansierad verksamhet (ni ser att jag väljer att vara optimist).

Jag hoppas att redaktionerna också inser behovet av grävande journalistik och ger mer resurser för detta, något som är mycket eftersatt i de nyhetsfabriker som medierna förvandlats till. Men grävande journalistik räcker aldrig om det bara blir enstaka nerslag. Analysen är minst lika viktig, att det förs politiska diskussioner som pekar på en felaktig riktning. När till och med de borgerliga partierna börjar tycka att det går för långt med vinstintressen i privatiserad verksamhet då börjar det lacka mot jul för min del.