”Jag tänker att jag går dit för att visa att jag är för något, inte mot något.” Det säger en av mina vänner på telefon som är på väg att delta i demonstrationen i Kärrtorp. Hon är en av många som bor i området och som reagerat på nazisternas närvaro. Deras protest känns i högsta grad motiverad.
Men på vägen från förra demonstrationen till dagens händer det något. Stödet blir inte bara massivt, det blir nästan överjordiskt stort. Kvällstidningarna tävlar i stödkampanjer och grävande reportage, riksdagens talman är på väg, Stefan Löfvén och flera andra partiledare likaså, artister, 15 000 mer eller mindre vanliga medborgare, alla vill de visa sitt stöd. Stödemonstrationer anordnas i resten av landet, fler och fler ansluter sig.
Läser gårdagens kvällstidningar och fastnar i en betraktelse av Åsa Linderborg på Aftonbladet Kultur: ”Nynassarna bor mitt bland oss. Det känns som vi står vid randen av ett permanent krigstillstånd.” Det är ju precis samma retorik som nazisterna använder. De säger också att tillståndet i landet är så allvarlig att endast våldet är vägen. Även om det finns ett lamt avståndstagande från den autonoma vänstern i texten sägs det i nästa mening att vänstern var de enda som skyddade demonstranterna i Kärrtorp. Det var oförlåtligt av polisen att de inte ställde upp med massivt skydd redan vid förra demonstrationen, men var övertygad om att de gör det idag.
Låt mig också skicka in några fakta i frågan: 2012 registrerades nästan 4 000 anmälningar om hatbrott (Se rapport BRÅ, sammanfattning). Endast 3 procent av dessa gick att koppla till organiserad högerextremism. Den vanligaste organisationen var Svenskarnas parti, 38 procent, Svenska motståndsrörelsen, som synts i Kärrtorp, stod för 26 procent. Det vanligaste brottet i denna kategori (alltså de 3 procent av hatbrotten som begicks av organiserade högerextremister) är skadegörelse, det näst vanligaste är hets mot folkgrupp. Tittar vi på våldsbrotten (dödligt våld, misshandel, rån, kvinnofridsbrott, våldtäkt etc) så finner man en kraftig minskning de senaste åren från 50 stycken under 2008, 31 under 2009, 25 under 2010, 15 under 2011 och nu senast en liten ökning till 19 under 2012.
19 våldsbrott är redan det för mycket, men tendensen är ändå klar. Det har inte blivit mer våld utan tvärtom mindre de senaste åren. Svenska motståndsrörelsen tappar medlemmar till Svenskarnas parti och måste profilera sig och skapa uppmärksamhet. Det har de lyckats utmärkt med, och det torde vara nöjda. Aktivitetsnivån har gått upp på senare tid, förmodligen av samma anledning. Låt oss inte tappa huvudet. Nazism är fruktansvärt, Kärrtorp har rätt som protesterar. Men som insats mot ett fåtal för all del fanatiska nazister är insatsen alltför massiv.
SENARE TILLÄGG: Eftersom så många undrat så vill jag förtydliga sista meningen i texten. Min avsikt med texten var självklart inte att kritisera att en antirasistisk manifestation samlar tusentals personer, än mindre de som deltog. Min diskussion handlade om det riktiga i att ta till krigsretorik på motståndarsidan. Jag är övertygad om att om våldsvänstern får alltför stort inflytande över de antirasistiska demonstrationerna som vi sett runtom i landet (och kanske får se fler av framöver) kommer dessa knappast längre att samla några tiotusentals deltagare. Då blir antirasismen, precis som på 90-talet, åter en angelägenhet för politiska extremister på båda kanter.
Anna-Lena Lodenius 