Anna-Lena Lodenius

Idag skrev Expressens papperstidning om Alice Babs, vilket gör det möjligt för mig att nu nämna namnet. Journalisten hade pratat med flera vänner och även med mig, men vi finns inte med. Familjen betonar i artikeln, liksom i alla andra kontakter med människor utanför den inre kretsen, att hon är svårt sjuk, förvirrad och har haft stroke etc. (Däremot nämns av någon anledning inte att de också hävdar att hon fått en alzheimerdiagnos vilket varit ett viktigt argument från deras sida för att människor inte ska besöka henne.)

Det förekommer enligt artikeln mycket musik och umgänge i hennes liv. Trots att budskapet till vännerna varit att hon inte orkar vare sig musik eller umgänge och att de därför ska hålla sig borta.

Jag tycker artikeln ger en missvisande bild. Alice är 89 år och har repat sig väldigt bra efter sin stroke förra våren, enligt nära vänner som träffat henne regelbundet sedan dess. Det är för övrigt ingen nyhet att hon varit sjuk, det har stått tidigare i flera tidningar och dottern Titti var med i TV:s ”Fråga doktorn” och pratade om det förra året.

Vad som däremot är nytt är som jag skrev att det införts ett besöksförbud som gör att i stort sett bara familjen får besöka henne. Detta är desto mer kännbart för Alice eftersom henne telefonnummer hålls hemligt så vännerna inte ens kan ringa henne. Alice har svårt att ringa själv utan hjälp eftersom rörligheten i hennes ena arm blivit nedsatt p g a  hennes stroke.

Vad som också är relativt nytt är att hon har en förvaltare och att Nacka tingsrätt inte godkänt att Alice överklagat detta. Enligt beslutsprotokollet ansåg rätten att det inte ens var värt att prata med Alice själv.

Artikeln ger en bild av en mer eller mindre dödssjuk person som ”vårdas dygnet runt”. Alice hyr en lägenhet i ett vanligt äldreboende, mer avancerat än så är det inte. Det lär inte vara mer personal där än på andra motsvarande äldreboenden. Det har inte varit någon strid ström av besökare, de som nu stängs ute är en mindre krets av i vissa fall väldigt gamla vänner både till henne och familjen.

Att någon som är 89 år blir trött ibland är väl inte så konstigt och ger på intet sätt någon förklaring till att förvaltaren, med stöd av barnen och äldreboendet, genomför så här drastiska åtgärder. Jag har faktiskt aldrig hört talas om något liknande, inte ens när det gällt personer som varit väsentligt mycket sjukare än Alice. Jag önskar att journalisten haft mod att ställa frågor kring detta. Vi är många som undrar.

Många journalister verkar tycka att historien är för komplicerad. Egentligen inte: Låt Alice träffa sina vänner och prata med dem på telefon så ofta hon vill. Hur svårt kan det vara?