Från min sjuksäng konstaterar jag att, vid sidan av situationen i Libyen och elpriserna, är 25-årsdagen av mordet på Olof Palme det som uppmärksammas mest i medierna. Sedan 1995 sitter jag med i styrelsen för Olof Palmes minnesfond och jag har arbetat en period för Olof Palmes internationella center, som jag fortfarande frilansar för ibland. (För övrigt inte samma sak, den förra delar ut priser och stipendier, den senare ägnar sig bland annat åt att administrera arbetarrörelsens insatser inom biståndet och bedriva opinionsbildning i internationella frågor.)
Tror vi var många som studsade till inför statsvetaren Jenny Madestam som uttalade sig i Rapport i går om att Palme är en politiker ur en annan tid och att svenskar föredrar mer ”sansade” politiker som Fredrik Reinfeldt och Göran Persson. Jag tror de flesta framför allt gillar politiker som tror på något och som står för det. Men engagemang och en passion för politiken är ack så ovanligt, inte minst i dessa tider. Det hade Palme, och det är tidlöst. Vilka andra invändningar vi än kan ha kring vad han i övrigt uträttade.
Något som slagit mig ofta är vilket intresse namnet Olof Palme väcker även hos väldigt unga personer, och inte alls bara de som är med i SSU. Jag minns när vi hade med oss CD-skivor med hans tal på bokmässan i Göteborg och sålde massor till vanliga skolelever och andra unga som bedyrade hur glada de var över att talen nu fanns tillgängliga (det här var åren innan YouTube och andra källor började sprida dem). Olof Palme hade mod och visioner.
Vi minns honom med saknad när vi hör hur Carl Bildt använder samma retorik som Peking-regimen om Libyen och talar lite diffust om en önskan om stabilitet (utvecklas i en intervju i Expressen). Och visst var det exakt det ordet Göran Persson använde om den kinesiska regimen som har förbjudit fria fackföreningar: han berömde deras politiska stabilitet. (Hör vad han sa på Radiokorrespondenterna, P1)
Olof Palme vågade säga ifrån och benämna saker vid deras rätta namn. Även i mindre eldfängda tal som i det jag lagt upp i detta inlägg är han lysande i sitt tydliga avståndstagande från totalitära ideologier, både till höger och vänster, och i sitt försvar för en välfärdsstat som står även på de svagas sida.
Det har länge sagts att mordet fördunklat minnet av hans insatser som politiker, men med den bokflod och de reportage som presenterats de senaste åren känns det stadiet överspelat.(Henrik Berggren, Göran Greider, Kjell Östberg etc.) Det finns förstås en oerhörd massa tips kring saker att läsa om Olof Palme, men jag nöjer mig med att tipsa om den sida som lagts upp av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek som växer och blir allt bättre och mer innehållsrik.
Anna-Lena Lodenius 