Anna-Lena Lodenius

I går sändes ”Defamation”, en utomordentligt märklig dokumentär i SVT. Helt okommenterat. Att jag upptäckte den beror på att jag tipsades av en person som läst Charlotte Wiberg som skrivit på Facebook och Kommittén mot Antisemitism. Den senare texten rekommenderas den som vill ha mer fakta i målet än vad jag hinner få ner just nu. (Artikel publicerades första gången i Expressen i november 2009 när filmen hade premiär i Malmö.)

Tänk er en Michael Moore-wannabe som släpps loss i ett minerat fält som antisemitism, Förintelsen etc, och som klafasar runt med ungefär samma nonchalans och brist på precision. Tesen, även om den inte drivs helt konsekvent, tycks vara att judarna själva bär skulden för att antisemitismen ständigt påtalas. Egentligen finns den inte. Ledande frågor, riggade scener, övertydliga kontraster (ungdomar äter chips och godis och gråter över svälten i koncentrationslägren). Att filmaren själv är jude är förstås en omständighet som gör detta möjligt.

Ändå ger filmen flera bevis på att antisemitismen visst finns, t ex bland svarta i USA som vill diskutera Sion Vises protokoll, och som visserligen bemöts av lama protester, men ändå, hur tänkte han? En provokatör som Norman G. Finkelstein släpps loss och framstår som än mer skruvad än man kanske anat (som när han springer runt och gormar och gör Hitlerhälsningar i trapphuset). Tänk att Ordfront gav ut hans ”Förintelseindustrin” för några år sedan. Vet inte om han genomgått stora förändringar på sistone men här framstår han som en tvättäkta rättshaverist.

Vi undrade här i TV-soffan om man kunnat göra en film av det här slaget om någon annan grupp? Svarta säger att ryktet om rasismen är överdrivet i USA? Romer förnekar att de är förföljda i Östeuropa och tar på sig ansvaret och skulden?

Jag kan gå med på att det finns en olycklig sammanblandning av kritik av Israels regering och antisemitism, och säkert finns enstaka fall av rapporterad antisemitism som inte håller vid en närmare granskning. Känner mig inte helt bekväm med att Auschwitz blivit målet för serieproducerade skolresor. Inte för resorna i sig som säkert oftast genomförs på ett bra sätt, det är själva mängden jag funderar över, varför söker sig inte fler till andra platser?

Men därav följer inte att man kan underkänna hotet, den slutsatsen ter sig obegriplig. Det behöver man inte göra särskilt grundliga efterforskningar för att upptäcka, inte minst är antisemitismen öppen på ett väldigt tydligt sätt i Östeuropa (där filmaren Yoav Shamir för övrigt också klafsade runt en del med samma skygglappar och förutfattade meningar).

Charlotte Wiberg framhåller att filmen möjligen kan förstås utifrån ett Israeliskt perspektiv där man kan se att det finns en alltför stark fokusering på det förflutna. Det var snällt sagt, och visst håller jag med henne i detta. Men för att skapa en sådan debatt behövs en annan filmare, helt klart.
 
Inte oväntat hyllas ”Defamation” av extremhögern, se t ex Realisten. 
Filmen finns på SVT Play till den 3 mars.
Notera också att en av dem som uttalar sig i filmen tar avstånd från den i The Guardian.