Anna-Lena Lodenius

I morse kom ännu ett avslöjande av hur det står till med en del av den privata verksamhet som vi betalar med skattemedel. Rapport berättade att privata förskolor får ha kvar sina bidrag, trots att de inte ger barnen tillräckligt med mat, bestraffat barn fysiskt, glömt dem i parker. Granskningen gäller de 10 kommuner som har högst andel privat barnomsorg.

Den som råkat sätta sitt barn i en av värsta privata förskolorna har svårt att få rätt, de kan hålla barnet hemma men har svårt att hitta en annan plats inom barnomsorgen, särskilt i Stockholm där det är långa köer. Valfrihet i Stockholm betyder dessutom oftast privat eller privat, redan när jag fick min dotter för 16 år sedan fanns det inte ett enda kommunalt dagis kvar på vår del av Södermalm i Stockholm.

För några år sedan gjorde Kommunal Stockholm en liknande studie av privat vård, skola och omsorg i Nacka och Täby, två kommuner som ofta framhölls som mönsterkommuner på privatiseringsområdet. Den visade att det letat sig in rent oseriösa bolag i dessa branscher som underlät att betala skatt och pension, bluffade och använde sig av allehanda tricks för att öka sin lönsamhet. Kontrollen var minimal, risken att upptäckas försvinnande liten.

Borgerliga, och tyvärr ofta även socialdemokratiska, politiker har privatiseringar som evangelium, de tror att marknaden löser problemen som den offentliga sektorn inte klarar. Sanningen är att marknaden inte självklart löser någonting. Det finns goda exempel, det är väl bra. Men marknaden måste granskas, beläggas med tydliga krav, det ska vara total insyn i allt som bekostas med skattemedel. Felet är inte undantaget, girigheten är marknadens motor, problemen kan stävjas med politisk styrning och tydliga regler. 

Det som gör mig mest, ursäkta uttrycket, förbannad, är också att det är de svagaste som drabbas, våra barn, gamla, senila, sjuka. Människor som ofta inte har makt att klaga.