Anna-Lena Lodenius

Har nu sett Sascha Baron Cohens nya film ”Brüno” som som lämnade en lätt fadd eftersmak. Frågar mig som Sanna Rayman på Svenskans ledarsida häromdagen: ”Vilka normer utmanar Brüno?” Filmen slår in öppna dörrar, skämt om fjolliga sexfixerade bögar har vi sett förr. Cohen demaskerar inte fördomar på det sätt som han trots allt lyckades med ibland när han framträdde som Ali G eller Borat. Då kunde människors omedvetna reaktioner í bästa fall få dem att avslöja åsikter som de knappast skulle utrycka offentligt. En svårighet är förstås att Cohen numera är så känd att det är svårt att skapa samma spontanitet, det mesta i Brüno känns riggat. Men det är minst lika problematiskt att Cohen spelar över, även om de aldrig har hört talas om honom är det omöjligt att tro på Brüno som en riktig person.

Ett annat problem är att man skrattar åt Brüno, inte med. Det är en gammal men sann klyscha att bra humor slår underifrån, här föraktar vi Brüno från första stund och får snarast mindre förståelse för honom ju längre filmen pågår. Som min vän Mats skrev på Facebook: ”Cohens problem är att hans film mycket väl kan uppskattas även av homofober som tycker att den bekräftar deras fördomar om homosexualitet.”

Det finns stunder då det glimrar till. Som i tystnaden vid lägerelden när man väntar på att jägarna ska säga vad de uppenbarligen tänker. Eller i slutet (nu avslöjar jag något om handlingen för er som inte sett filmen) där den skräniga heterograbben förvandlas tillbaks till en fjolla och bögparet pressar sina kroppar mot varandra inför en lynchsugen mobb som bara längtar efter att slita dem i stycken. Där någon kort sekund finns den fara som var så avgörande för en komiker som Andy Kaufman, t ex i hans brottningsmatcher mot kvinnor (se You Tube). Cohen har uppenbarligen studerat Kaufman. Men har inte förstått att humor är allvar, bra humor utmanar. Cohen vill bara chockera och lyckas inte ens på den punkten.