Försöker förgäves engagera mig i nya storsatsningen på SVT ”Upp till kamp” som nästan alla recensenter höjt till skyarna. Det är en sanslös dyr produktion, det förstår man. Snyggt foto, snygga scéner, bra skådespelare. Men det lyfter liksom aldrig.
Lite är det säkert att jag hänger upp mig på småsaker. Det lätt att se blottorna i skildringen av tiden. Kpml(r) fanns väl inte redan 1968? Heroinet slog inte igenom förrän på 70-talet, och folk blev inte sådär sega av amfetaminet som var den stora drogen i missbrukarkretsar innan dess (utan precis tvärtom, eller hur?). Det var väl inte jointar i början utan pipor när haschet började dyka upp? Varför ägnar de just droger så mycket uppmärksamhet om de inte gjort en bättre research. Dessutom rökte inte alla och rökare rökte inte hela tiden, inte ens då.
Men framför allt har jag svårt att engagera mig i karaktärerna. Trots att avsnitten är en och en halv timme långa lär man aldrig känna någon, än mindre förstår man varför de agerar som de gör. Skidringarna av tiden blir väldigt tablåartade. Det måste ha funnits en annan tanke än att bjuda på en nostalgitripp. Frågan är vilken?
(Skivomslaget är från en legendarisk LP med göteborgsbandet Knutna nävar. Rekommenderar varmt deras ”Vi lär av historien” som finns som mp3-fil lite varstans på nätet, t ex här. Texten hittar ni här. Proggen i sin mest parodiska form, så som den bara lät i Göteborg. Håll även utkik efter Dan Berglunds ”En järnarbetares visor”.)
Anna-Lena Lodenius 