Anna-Lena Lodenius

De nya dimensionerna i politiken är inte så nya – trots allt

Publicerat den 31 augusti, 2016 av annalenalod

Plötsligt, efter söndagens SVT Agenda, dyker begreppet GAL/TAN upp överallt i debatten som en helt ny dimension i politiken. Det som händer i SVT eller på DN är per definition nytt, är min tolkning. Annars är tanken att det politiska landskapet kan ritas in i ett kors en tanke som jag kan spåra tillbaks åtminstone till början av 2000-talet (är det någon som vet att det fanns de som ännu tidigare tänkte i dessa banor säger jag inte emot, det är fullt möjligt).

Vi har alltså den gamla klassiska socioekonomiska dimensionen från höger till vänster – grovt uttryckt från låga skatter och friare flöde av kapital till stor offentlig sektor och klassutjämning via skattsedeln. Utöver den tänker man sig en axel som handlar mer om kulturella värderingsfrågor som går från auktoritära partier till frihetliga, eller libertarianska (vet att vissa skriver liberala men på engelska heter det authoritarian och libertarian). Den senare täcker in hur partierna ställer sig till sådant som familj, försvar, kyrka, sexuell läggning, migration etc.

I Agenda talades det om TAN – som står för traditionella, auktoritära och nationalistska partier, och GAL som betyder gröna, alternativa och liberala globalister.Det är ett sätt att beskriva det, men det finns också andra beskrivningar av de här polerna på den andra axeln.

I Agenda gjorde man, som så ofta, ett pussel där olika partier placerades in. När man gör så framstår några intressanta saker: Nästan alla partier befinner sig över strecket, alltså kan ses som frihetliga, vilket enkelt uttryckt betyder positivt inställda till det liberala samhällets fri och rättigheter och stor frihet för individen kontra staten. SD däremot ligger ganska ensamma långt ner mot det auktoritära, vilket betyder att samhället/nationen styr och kontrollerar i högre grad och sätter normer för individen. KD är närmast SD på den här skalan, därefter moderaterna som dock hamnar ganska mitt på den här andra axeln. Det lär oss att bilden av svensk politik som polariserad stämmer, nästan alla partier omfamnar globaliseringen, har en liberal inriktning och står alltså väldigt långt från SD i många avseenden.

Men det man lätt missar är att ett parti är sammansatt av olika strömningar, i moderaterna t ex finns både de som står väldigt långt ut mot det frihetliga och det väldigt gammaldags konservativa, vilken del av partiet som dominerar har varierat över tid. Ibland skiftar det snabbt, från Bildt via Reinfeldt till Kinberg Batra har moderaternas officiella retorik förflyttats en hel del, inte minst i migrationsfrågan.

I mina föreläsningar brukar jag också peka på hur positionen att ha en konservativ syn på familj, jämställdhet etc, och en mer nationalistisk ståndpunkt, är ganska vanlig även bland arbetarväljare. De har ändå tidigare röstat med vänsterpartierna för att de har satt klassutjämning och kamp för goda villkor på arbetsmarknaden som viktigast, och bedömt att vänstern har bäst politik på dessa områden. Men när det uppstår konvergens, vilket många pekat på – dvs att partierna klumpar ihop sig på mitten och för en politik som ligger nära varandra på det ekonomiska området – framstår vänstern som mindre intressant. Det är alltså viktigt för vänsterpartierna att framstå som offensiva i de traditionella klasskampsfrågorna om de ska behålla sina kärnväljare.

SD har en antietablissemangsretorik och argumenterar för att de andra partierna sviker gräsrötterna. Till eliten räknar de även arbetarrörelsen och facket. De försöker, med varierande framgång, få det att se ut som om de lägger förslag som ska gynna den arbetande befolkningen, och de är ju inte direkt så att väljarna är övertygade om att sådana förslag alltid kommer från vänster. Därtill tar de tag i tidigare tabubelagda frågor som minskad invandring, det har gått för långt med jämställdheten, familjen är samhällets nav, aborter är svårt och i grunden fel, lokalt kan det vara samefrågan och renbetesdiskussioner etc.

Det är inte förvånande att SD är noterade högt i opinionssiffrorna, runt 15 procent enligt senaste mätningen. Det är lite förvånande att de dalat och inte ligger ännu högre. Jag har två tänkbara förklaringar:

1) Om alla talar om invandring gör det inte SD unikt, tvärtom blir de mariginaliserade i debatten.

2) Väljarna är otrogna, det var därför de övergav andra partier för SD, och de är beredda att byta parti igen om de känner att SD inte längre är lika nya och spännande, utan tvärtom börjar bli lika vardagsgrå som de andra partierna.

Den första punkten strider mot vad statsvetare tidigare sagt: SD äger frågan och om andra försöker sno den går väljarna till orginalet och ratar kopiorna. Antagligen har statsvetarna haft fel och orsaken är punkt 2.

PS – Ett tillägg om rötterna för den nya axeln:

Redan i mitten på 1990-talet talade statsvetaren Herbert Kitschelt om att ett vinnande koncept i politiken är att kombinera auktoritära och nyliberala idéer. Men sedan dess har de flesta av de partier som brukar benämnas som högerpopulistiska (många med rötter bland nyliberala företagare, ett svenskt exempel är Ny demokrati) glidit i en riktning mot vänster i ekonomiska frågor. De inte främmande för en stark stat, vilket för övrigt en förutsättning för den repressiva politik och det nationalistiska samhälle de drömmer om.

Publicerat i Uncategorized | Märkt Agenda, högerpopulism, Sverigedemokraterna | 1 kommentar

Några ord om burkiniförbud

Publicerat den 29 augusti, 2016 av annalenalod

Debatten om burkini eller inte har rasat efter försöket att förbjuda den i Frankrike. Jag tänker att man måste hålla isär olika frågor:

Det är en mänsklig rättighet att klä sig som man vill.
Man kan inte ha en lag som fungerar olika för olika individer (muslimer i heltäckande badkläder behandlas annorlunda än nunnor eller dykare t ex)
Att man tillåter burkini, eller burka och niqab, behöver inte i sig vara ett stöd för tanken att heltäckande klädsel är totalt okontroversiellt. Vi kan fortfarande tänka att det är en form av kvinnoförtryck.
En del kvinnor säger att de frivilligt väljer att täcka stora delar av kroppen, det stämmer säkert. Men jag tycker inte vi ska glömma det tvång som ligger bakom klädedräkten i vissa delar av världen. Det finns skäl att tro att en del av de vi möter även i Sverige i realiteten inte heller valt själva (att sedan inte alltid medger det offentligt är en annan sak).

Jag ser mängder med komplikationer med kulturellt eller religiöst påbjuden mer eller mindre heltäckande klädsel, t ex att detta är en del av att man försöker få kvinnor att stanna mer i hemmen och att de inte kan vara ute i yrkeslivet på samma villkor. Inte minst oroar det mig att det går ner i åldrarna, att inte alla barn längre kan leka lika fritt. Vi har t ex fått se att det blivit vanligare med separata badtider och barn som inte får vara med på gymnastiken.

För några år sedan arbetade jag med kamratstödjarverksamhet i Stockholmsområdet, och flera flickor fick inte följa med de övriga eleverna på en helgkurs, trots intensiv övertalning från fritidsledarna på skolan. En enda flicka med slöja dök upp vid bussen på morgonen, och de andra eleverna ansträngde sig mycket hela helgen för att stänga dörrar, varna och på olika sätt se till att ingen pojke eller man fick se hennes på ett felaktigt sätt. Jag förstår att det var nödvändigt och beundrar deras sätt att visa respekt, men måste ändå erkänna att det gjorde mig bekymrad. Det är svårt att inte se hur mycket det här kommer att begränsa hennes möjligheter att leva ett fullgott liv och göra många saker som hennes klasskamrater har möjlighet till.

Jag tycker det är obegripligt att samma kvinnor, och män för den delen, som kämpat för att vi alla ska ha rätt att visa våra kroppar i den mån vi så önskar, och att samma regler ska gälla för män och kvinnor i samhället och yrkeslivet, inte identifierar en gammaldags syn på kvinnans ställning. Det är inte länge sedan liknande synsätt präglade kvinnors liv även i Sverige, och det försökte vi ju lämna bakom oss.

Men burkini- eller burkaförbud kan vi ju inte ha. Lösningen är snarare att vi i olika situationer tar upp detta till diskussion: på jobbet kan vi ifrågasätta det praktiska med olika kläder för att det begränsar rörligheten t ex. I andra situationer krävs det en representativitet, att den som arbetar inte uppfattas som extrem på något sätt, jag tänker på anställda vid myndigheter, förvaltning, företag, skolor etc, där man måste kunna möta alla människor som en professionell person som är lika mycket till för alla. Sådana resonemang förs ju för övrigt kring alla former av kläder och utsmyckningar på olika arbetsplatser. Det kan handla om vilka skor och kläder som är rätt, tillsägelser att inte bära vissa smycken, nagellack etc (får i stort sett dagliga rapporter från min dotter när hon söker jobb).

Jag tror på pragmatism. Jag vet en kvinna på en vårdarbetsplats som hade en kolllega som kom första dagen med stora svarta slöjor. Hon sa: ”Jag har tänkt på att du måste klä dig lite gladare, våra patienter har så många problem, de orkar inte se allt det där svarta, det blir för deppigt.”Hon skrattade och tycktes inte reagera negativt på kritiken. Redan nästa dag kom hon med ljusare mindre täckande kläder, och tackade för påpekandet. Mycket går att lösa om vi kommunicerar med varandra och bibehåller goda relationer.

Framförallt tycker jag att vi måste tala mycker mer om barns rättigheter, och begränsa alla typer av försök att hindra flickor från att inte leva som pojkar i samma ålder.

Publicerat i Uncategorized | Märkt burkini, Frankrike, islam, islamofobi, slöja | 14 kommentarer

Hör podden om Asta Gustafsson – en sann excentriker

Publicerat den 23 augusti, 2016 av annalenalod

Bilden är hämtad ur filmen ”Sweden Heaven and Hell”.

Podden Snedtänkt har återkommit efter sommaruppehållet, och det första samtalet handlade om Asta Gustafsson, denna märkliga kvinna som jag också tidigare skrivit om. Martin Kristenson, som ägnade henne ett helt kapitel i sin bok ”Vårt kära strunt”, berättar och ger exempel ur ett rikt liv och Kalle Lind, mannen bakom podden, skrattar nästan konstant.

Programmet inleds med en uppläsning av minst sagt ovanliga horoskop ur Asta Gustafssons tidningar och slutar med ett poem som bland annat innehåller raden ”Det svider i stjärten”. Där emellan får vi höra bland annat om hennes missnöjesparti, möten med Mogens Glistrup och relationen till Ivar Lo Johansson. För den som inte visste det: Asta Gustafsson var Sveriges första kvinnliga partiledare! (Inte för att så många brydde sig, men rätt ska vara rätt.) Det är roligt som sagt, även om det också går att se det tragiska. En sann excentriker, hur som helst, som är väl värd mer uppmärksamhet.