Debatten om burkini eller inte har rasat efter försöket att förbjuda den i Frankrike. Jag tänker att man måste hålla isär olika frågor:
- Det är en mänsklig rättighet att klä sig som man vill.
- Man kan inte ha en lag som fungerar olika för olika individer (muslimer i heltäckande badkläder behandlas annorlunda än nunnor eller dykare t ex)
- Att man tillåter burkini, eller burka och niqab, behöver inte i sig vara ett stöd för tanken att heltäckande klädsel är totalt okontroversiellt. Vi kan fortfarande tänka att det är en form av kvinnoförtryck.
- En del kvinnor säger att de frivilligt väljer att täcka stora delar av kroppen, det stämmer säkert. Men jag tycker inte vi ska glömma det tvång som ligger bakom klädedräkten i vissa delar av världen. Det finns skäl att tro att en del av de vi möter även i Sverige i realiteten inte heller valt själva (att sedan inte alltid medger det offentligt är en annan sak).
Jag ser mängder med komplikationer med kulturellt eller religiöst påbjuden mer eller mindre heltäckande klädsel, t ex att detta är en del av att man försöker få kvinnor att stanna mer i hemmen och att de inte kan vara ute i yrkeslivet på samma villkor. Inte minst oroar det mig att det går ner i åldrarna, att inte alla barn längre kan leka lika fritt. Vi har t ex fått se att det blivit vanligare med separata badtider och barn som inte får vara med på gymnastiken.
För några år sedan arbetade jag med kamratstödjarverksamhet i Stockholmsområdet, och flera flickor fick inte följa med de övriga eleverna på en helgkurs, trots intensiv övertalning från fritidsledarna på skolan. En enda flicka med slöja dök upp vid bussen på morgonen, och de andra eleverna ansträngde sig mycket hela helgen för att stänga dörrar, varna och på olika sätt se till att ingen pojke eller man fick se hennes på ett felaktigt sätt. Jag förstår att det var nödvändigt och beundrar deras sätt att visa respekt, men måste ändå erkänna att det gjorde mig bekymrad. Det är svårt att inte se hur mycket det här kommer att begränsa hennes möjligheter att leva ett fullgott liv och göra många saker som hennes klasskamrater har möjlighet till.
Jag tycker det är obegripligt att samma kvinnor, och män för den delen, som kämpat för att vi alla ska ha rätt att visa våra kroppar i den mån vi så önskar, och att samma regler ska gälla för män och kvinnor i samhället och yrkeslivet, inte identifierar en gammaldags syn på kvinnans ställning. Det är inte länge sedan liknande synsätt präglade kvinnors liv även i Sverige, och det försökte vi ju lämna bakom oss.
Men burkini- eller burkaförbud kan vi ju inte ha. Lösningen är snarare att vi i olika situationer tar upp detta till diskussion: på jobbet kan vi ifrågasätta det praktiska med olika kläder för att det begränsar rörligheten t ex. I andra situationer krävs det en representativitet, att den som arbetar inte uppfattas som extrem på något sätt, jag tänker på anställda vid myndigheter, förvaltning, företag, skolor etc, där man måste kunna möta alla människor som en professionell person som är lika mycket till för alla. Sådana resonemang förs ju för övrigt kring alla former av kläder och utsmyckningar på olika arbetsplatser. Det kan handla om vilka skor och kläder som är rätt, tillsägelser att inte bära vissa smycken, nagellack etc (får i stort sett dagliga rapporter från min dotter när hon söker jobb).
Jag tror på pragmatism. Jag vet en kvinna på en vårdarbetsplats som hade en kolllega som kom första dagen med stora svarta slöjor. Hon sa: ”Jag har tänkt på att du måste klä dig lite gladare, våra patienter har så många problem, de orkar inte se allt det där svarta, det blir för deppigt.”Hon skrattade och tycktes inte reagera negativt på kritiken. Redan nästa dag kom hon med ljusare mindre täckande kläder, och tackade för påpekandet. Mycket går att lösa om vi kommunicerar med varandra och bibehåller goda relationer.
Framförallt tycker jag att vi måste tala mycker mer om barns rättigheter, och begränsa alla typer av försök att hindra flickor från att inte leva som pojkar i samma ålder.
Anna-Lena Lodenius 