Jag känner mig kluven till Lars von Triers senaste ”Nymphomaniac”. Han är en filmare som sällan lämnar mig oberörd. Även när man anar att han är på väg i en riktning där jag inte alls är med honom har jag känt att det han gör är viktigt och nödvändigt, att det väcker frågor och känslor hos mig som stannar kvar. Problemet med ”Nymphomaniac” är bland annat att den inte engagerar mig, det är för långt, för stolpigt, känns ostrukturerat. Eftersom det är Trier förstår jag att han förstås har en tanke med att han gjort såhär, men det hjälper inte. Med detta sagt: Vissa scener är lysande. En sådan är Uma Thurmans försmådda hustru som drar in med sina barn hos älskarinnan och maken, absurd komik på hög nivå och lysande skådespeleri.

Det är symptomatiskt att den första film som kommer för mig som jämförelsepunkt är Vilgot Sjömans  ”Tabu” som jag såg 1977 när den kom och återsåg vid ett av de få tillfällen den fortfarande visas på Cinemateket. Det som mest erinrar är det katalogartade sättet att beta av olika sexuella böjelser, det är lätt att förirra sig i funderingar kring vilken som saknas och rimligen borde vara nästa. Skillnaden är att Sjöman inte på minsta sätt är ironisk. Filmen har med rätta betraktats som en av svensk filmhistorias största praktkalkoner (läs t ex Kalle Linds analys – gör det för jag klarar inte att göra en sammanfattning som är tillnärmelsevis lika underhållande och mitt-i-prick). Filmen misslyckas trots namnkunniga skådespelare, på bilden syns Halvar Björk och Gunnar Björnstrand, i övrigt kan nämnas Kjell Bergqvist i huvudrollen och Viveca Lindfors. Den uppmärksamme kan förresten konstatera att Stellan Skarsgård har en mindre roll även i denna film.

För en tid sedan såg jag en film som egentligen är en ännu bättre jämförelse: Bunuels ”Belle de jour” med Cathrine Deneuve från 1967. Filmen, som var Bunuels största publiksuccé och bygger på en roman som var en skandalsuccé på sin tid, berättar historien om en frigid hemmafru som börjar prostituera sig på eftermiddagarna för att känna att hon lever. SM-inslagen känns väl betydligt mindre chockerande idag. Men Bunuel har som alltid en otrolig lätthet och elegans i berättandet, och handlingen rör sig otvunget mellan det medvetna och det omedvetna, fantasierna, på ett sätt som ibland lurar tittaren. Allt är otroligt estetiskt serverat, från miljöerna, färgerna, kläderna (av Yves Saint-Laurent), därtill en ibland sublim humor.  Bunuels lyckas både underhålla och provocera och vi ägnade stora delar av kvällen åt att diskutera hur man ska tolka slutet. I det här fallet skulle jag nog säga att den äldsta filmen av de tre  är den mest sevärda.