
Långfilmen om Cornelis var trots låga förväntningar en besvikelse. Snyggt foto, fina miljöer och mycket tidskänsla. Med en för all del porträttlik Hank von Helvete som inte kan framföra ens den enklaste replik så att det låter naturligt. Faktum är att även mer rutinerade skådisar i filmen inte gör några vidare insatser. Synd. Resultatet är en samling vackra tablåer utan sammanhang varvat med Cornelis underbara sånger som i regel framförs av honom själv. När Hans-Erik Dyvik sjunger (och det får han tack och lov inte göra mer än någon enstaka gång) låter det inget vidare.
Nej då får man ut betydligt mer av Tom Alandhs utmärkta dokumentär som jag sett om några gånger. Den finns dess värre inte på SVT Play, men går att köpa på en del ställen på nätet, bland annat här. (Själv har jag kvar en gammal egeninspelad VHS.) Sedan bör man förstås läsa Klas Gustafsson fantastiska biografi ”Ett bluesliv”, ett måste för alla som upptäcker eller återupptäcker Cornelis i samband med filmen (Klas Gustafssons egen hemsida).







