Som många säkert noterat har Ordfront ekonomiska problem och har ställts inför en företagsrekonstruktion. Om företaget klarar stålbadet kan en konkurs undvikas, till att börja med är det tre månader som gäller men det kan dra uppemot ett år.
Jag har arbetat deltid på tidningen Ordfront magasin under hösten och det känns självklart oerhört trist.
Det behövs fler fria röster i debatten. Tidningar som vågar fördjupa, problematisera och ställa på sin spets. Det blåser alltid kring sådana tidningar, och den som är liten på mediemarknaden är svag och får aldrig göra fel. Expressen behöver aldrig betala med sämre upplagor, oavsett antalet fadäser. Det är i grunden orättvist men förmodligen ofrånkomligt. (Därmed inte sagt att jag försvarar en del av de artiklar som de blåst kring på senare år, tvärtom)
Ordfront och mindre aktörer har också andra väl kända problem som att Bonniers och de stora totalt dominerar distributionen av tidskrifter (belyst bl.a. av ETC – artikel finns på deras hemsida, och av mig i en tidigare artikel om mediekoncentrationen i Ordfront).
Jag hoppas verkligen att Ordfront klarar krisen, och kan fortsätta sin spännande utgivning. Långt innan jag började arbeta i huset läste jag en högre andel av Ordfronts utgivning än jag tror från något annat förlag. Därmed inte sagt att jag gillar allt. Att det brakar nu är trist också av det skälet att företaget egentligen var påväg ur krisen, siffrorna pekade uppåt. Det har inte sålts så många lösnummer av tidningen på evinnerliga tider som av det senaste numret som granskade den borgerliga alliansen. Motkrafterna behövs, inte minst efter regeringsskiftet.
Det är gamla skulder som drar ner resultatet, och det gör att det kanske trots allt finns chans att fortsätta om det går att rekonstruera bolaget och få ordning på ekonomin.
Anna-Lena Lodenius 