1981 visade SVT ”Genombrottet”, ett TV-drama om en sändning av det fiktiva nyhetsmagasinet Kvällsdax som får för sig bjuda in en invandringskritiker till studion. Manuset skrevs av Jan Guillou, och såhär efteråt måste man säga att han var skrämmande exakt i sina profetior. Han inte bara förutsåg mycket av det som hände tio år senare när Ny demokrati kom in i riksdagen, han visar också på en del av de dilemman som SD idag ställer medier och andra politiker inför.
Jan Guillou hade förstås sneglat på det som hänt i Norge och Danmark där Mogens Glistrup och Carl I Hagen blivit en del av politiken, och det svenska partiet som han berättar om heter också Framstegspartiet. (Det har för övrigt funnits flera partier som använt det namnet även i Sverige, jag skriver om det i min och Stieg Larssons bok ”Extremhögern” som kom 1991 och 1994.) I huvudrollen ser vi Janne Carlsson, och jag funderar på om hans roll inte kan vara inspirerad av taxichauffören Roffe Pettersson som låg bakom närradioprogrammet Öppet forum vid den här tiden. Den fiktiva partiledaren Erik Gyttorp är dock mycket listigare och mer vältalig än förlagan.
Guillou lyckas effektivt visa vilka konsekvenser det kan få om vi underskattar personer med sådana här åsikter. De utbredda fördomarna om att det bara rör sig om lågpresterande vulgärrasister gör att de lätt vinner över tittarna på sin sida när de väl hamnar inför en kamera. Medierna gömmer sig bakom formella försök att var opartiska, men dramaturgin är upplagd för att invandringsfientliga partier ska framstå som annorlunda sanningssägare vilket ger ett lyft i väljarstödet. Man behöver ju bara erinra sig hur Ny demokrati kom fram genom programmet Svar direkt med Siewert Öholm. (Att partiet sedan försvann så snabbt berodde på interna problem, knappast på det yttre motståndet från medier och andra partier.)
NYTT: Kalle Lind har grävt mer i bakgrunden till filmen, läs gärna texten på hans blogg ”En man med skägg”.
Anna-Lena Lodenius 
Pingback: Janne Carlsson och populismen | Anna-Lena Lodenius
Jan Guillou är en överlägsen arrogant typ när man träffar honom. Alltid i försvarsställning och bitande hätsk (många kallar denna härskarteknig för ”härsket bitsk”). Frågar man honom varför han så ofta klagar på ”de rika” när många av dessa har avsevärt mycket mindre pengar (tillgångar) än han själv, så blir han mycket sur, för att inte säga förbannad. Ungefär som när Lars Ohly fick frågor om varför hans dotter gick i dyr privatskola. Inte undra på att de båda i sina ungdoms dagar såg upp till Sovjetunionen.
Kan så vara, men det hindrar inte att han ibland landar rätt. Har du sett filmen?
Det står utom allt tvivel att Jan Guillou är en ohyggligt skarp debattör, noggrann och skicklig skriftställare (extremt omsorgsfull research bakom så gott som alla hans böcker). Medger också att understundom så är hans nedlåtande hållning (ofta finurligt uttryckt med längden på diverse suckar) högst försvarlig, och till och med motiverad (som i diskussionerna med Göran ”Lapsus” Lambertz) men vidhåller att han själv vore synnerligen betjänt av en ‘smärre’ attitydförändring (fast några skulle nog hävda att då är det inte längre Jan Guillou).
Sett del 1 av filmen ska se resten så fort jag återhämtat min tolerans för dåliga skådespelarinsatser och ett löjligt – för att inte säga ur-uselt – manus. Det märks att det gått 35 år sen manuset skrevs (lika lång tid – innan dess – pågick andra världskriget).
Det jag ville peka på händer framför allt senare i filmen. Tiden har gått och sättet att göra TV-drama har ändrats. Men mediernas valhänthet när det gäller att hantera invandringskritiska partier kvarstår. Strunta i att det är Guillou om det stör upplevelsen.
Ny demokrati försvann pga det var för många individualister bland medlemmarna och särskilt i partitoppen. Partiet tydliggjorde bättre i sin kritik skillnaden mellan invandrarna och invandringen. Det sistnämnda är många kommuner väldigt kritiska till men vågar inte säga det högt. Sådant skapar rasism.
Invandringsfrågan var ju inte särskilt viktig för Nyd i starten. Det blev den först med tiden. Partiet uppstod och växte för fort. Hade de inte klantat till det hade vi förmodligen snabbare fått en politisk situation som i våra grannländer.
Invandringsfrågan i NyD kom inte från ‘Greven och Betjänten’ (Wachtmeister/Karlsson) utan från de s.k. ”djupt liggande lagren” bland den del av befolkningen som ville ha radikala förändringar med hjälp av det demokratiska ramverkets spelregler. Ungefär som idag med SD.
Bodde i Norge när Fremskrittspartiet hade sitt stora uppsving och det var något helt annat, går inte att jämföra med vare sig NYD, SD eller Dansk Folkeparti.
(frånsett personbundenheten – men vilket parti har inte det? Dock var profilen Carl I Hagen liktydig med partiet, inga norrmän kunde något namn på någon annan i partiledningen)
Jag vet att många norrmän påstår det du säger, men jag håller inte med om att skillnaderna är så stora. Skriver mycket om det i min nya bok ”Vi säger vad ni tänker” som är ute nu under maj.
PS (en dagsnotis=:
Det verkar som Kristi Himmelsfärdsdag även blir Herr Lapsus färdsdag (bort från Högsta Domstolen)
Tack Anna-Lena för denna film med manus av Jan Guillou. Jag har sannolikt sett den en gång i tiden men minnet är kort. Märkligt hur politiska skeenden har en stark tendens att upprepas.
Kul att du gillade den. Blev förvånad när jag såg om den, att så mycket är sig likt!